Att acceptera det som varit - 2 år efter olyckan.

Det känns lite tveksamt huruvida jag ska skriva ett nytt inlägg om olyckan eller inte. Det känns som att orden börjar ta slut. Men jag har ändå kommit fram till, att jag faktiskt måste det. För tankarna snurrar fortfarande ibland. Och om jag inte pratar om det, kommer demonerna en dag att komma tillbaka. Tyvärr måste man våga prata om sin bakgrund, för det är det enda sättet att en dag bli fri från det. 
 
Så här 2 år efter olyckan, har jag börjat känna att jag faktiskt kan börja leva igen. Jag är verkligen tacksam för att jag lever. Jag var inte redo för att dö, och det gjorde jag inte. Jag fick en ny chans till att leva. Trots att jag fick gå igenom helvetet, var det nödvändigt, för att jag skulle hitta lyckan i livet. Vetskapen om att frontalkrockar är riktigt allvarliga saker, har gjort att jag faktiskt uppskattar livet. Även när det tar emot. 
 
Jag har stundtals känt en sån ilska över personen som fick sladd och körde in i oss. Och undrat varför det var tvungen att hända. Jag var ju bara 17 år, men tvingades leva med denna erfarenheten i min ryggsäck. Kunde inte personen låtit bli att få sladd? Det kändes så orättvist att jag skulle straffas, på grund av en annan människas sladd. Men livet är faktiskt inte alltid rättvist. Och garanterat ingen dans på rosa, fluffiga små moln.Och hemska saker händer, men man måste gå vidare i livet, även om det gör ont. Och att olyckan inträffade 2 veckor innan 18-årsdagen, gjorde lite extra ont. Mest för att jag längtade så efter körkortet, och det kändes som att den möjligheten försvann i samband med olyckan. 
 
Jag har försökt sett olyckan ur ett opartiskt perspektiv, men har hela tiden hittat saker, för att förneka det. Det kändes bättre att skylla allt på personen som fick sladd. Att personen gjorde det med flit. Att det var en ren olycka, ville jag på något sätt inte acceptera. Det gjorde för ont att tänka på att det var en ren olycka.
 
Men när jag gjorde halkbanan, och insåg att man faktiskt inte kan göra så mycket när sladden väl kommer, vände det. Att veta något teoretiskt, var lätt att sopa av sig, och förneka. Men att få det svart på vitt rent praktiskt, gick inte att förneka. Så nånstans var halkbanan en väldigt viktig del för mig, att faktiskt bearbeta olyckan. Jag började finna mig i att det var en ren olycka, och personen gjorde det inte med flit. Normalt funtade människor, vill inte krocka.
Jag har påbörjat en förlåtelseprocess. Men tro mig, det kommer ta tid. Faktum kvarstår, att både jag och min familj hade kunnat dött, eller bli skadade för livet. Men för att jag en dag ska kunna acceptera olyckan på samma sätt som allt annat som jag gått igenom, måste jag förlåta. Ordet förlåt är tro det eller ej, nyckeln till att kunna gå vidare, i många fall. Även om det ibland kan göra ont att behöva förlåta, och att säga förlåt.
 
Under tiden, som jag försöker förlåta, är det också viktigt att vara tacksam över det man har. Som jag fått bevittna, kan hela livet vändas upp och ner på ett ögonblick. Det är inte säkert att de människor man har runtomkring sig, finns där imorgon. Det är inte säkert att mitt liv ser ut likadant imorgon som det gör idag. Man har faktiskt inte 9 liv. Vi har bara 1. 
 
Tidigare under mitt liv, har jag varit rädd för i regel allt. Jag var väl rädd för att leva kan man säga. Jag var en levande person, men var bara som en vandrande vålnad. Jag levde egentligen inte, känns det som nu. Men nu har jag börjat leva, för jag vet att jag annars kommer ångra mig längre fram. Fast samtidigt är det inte så konstigt att jag var rädd för att leva, när det tidigare i mitt liv, nästan bara funnits saker i mitt liv som gjort ont i själen.
 
Men nu vet jag att jag inte kan oroa mig för olyckor och hemskheter hela tiden. Man kan inte skydda sig från allt. Man måste passa på och leva lite också. I maj ska jag åka till Chelmsford, England. Och jag är rädd för att flyga. Men jag kan nog faktiskt påstå, att jag aldrig skulle tagit mig an den utmaningen, om det inte varit för olyckan. Då hade jag garanterat storvägrat, och det hade varit nästintill omöjligt, att få min rumpa på ett flygplanssäte.
 
Anledningen till varför jag vill försöka ta steget med att flyga nu, är att de tre värsta sakerna som skulle kunna hända, enligt mig, har varit att råka ut för en trafikolycka, att operera gommen igen och att flyga. Eftersom jag nu överlevt 2 av punkterna, är det självklart att jag även ska klara av den tredje punkten. 
 
Så oavsett om jag vill acceptera det eller ej, har jag egentligen mycket att tacka olyckan för. För helt ärligt, vet jag inte hur länge det hade tagit innan jag hade börjat leva annars. 
 
Under året som gått, har jag kommit i situationer, där det har varit ett perfekt tillfälle, att få berätta om olyckan. Men det har aldrig blivit av. Mest för att jag undviker ämnet, när jag är på bra humör, eftersom jag vet att det kommer göra ont inombords. Men också för att det varit många människor som inte känner till min historia, och därför kan jag välja att hålla det inom mig. Och jag har haft nån känsla av att jag kommer bli dömd om jag berättar. Men jag ska jobba på, att faktiskt våga öppna munnen och prata om det, när tillfälle ges. För det är ingen som kommer döma mig om jag berättar. Det är faktiskt inte mitt fel. Och det kommer aldrig sluta göra ont, om jag aldrig berättar. För varje gång jag pratar om det, kommer det göra lite mindre ont. Men det krävs en del mod, att våga dra upp stygnen på det sår som gör som mest ont i en. 
 
Det är ju faktiskt så mycket bra saker, som har kommit ut ur olyckan, så jag borde inte dölja min historia. Jag hade kanske fortfarande varit en vandrande vålnad som inte levde, utan olyckan. Och trots att det kändes som att det var kört, har jag ju tagit körkortet också. Så när allt kommer omkring, är det konstigt nog fler plus än minus, med olyckan. 
 
Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet, men man kan inte fundera på det. Man måste leva, och uppskatta det man har. Olyckor och annat kommer alltid att inträffa, men man kan inte gå runt och oroa sig för att det ska hända. Då är det lätt att man missar lyckan i livet. 
 
Såret som uppstod inom mig i samband med olyckan, kommer nog göra ont ett tag, varje gång tankarna på den kommer. Men jag ska resa mig och bli starkare. Det finns nog någon sorts mening med olyckan, även fast jag inte riktigt hittat svaret på den frågan ännu. 
 
Livets nyanser är verkligen tydliga ibland. För 2 år sedan, var jag med om en trafikolycka, och kunde alltså ha dött. Jag föll ner till botten. Men nu sitter jag här, 2 år senare, starkare än vad jag var då. Och jag har ett jobb, som jag kan ta mig till med min bil. Jag trodde aldrig att min liv skulle se ut på det sättet för 2 år sen. Nej, inte ens för ett halvår sen om jag ska vara riktigt ärlig. 
 
Spåren av olyckan, kommer alltid finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag tror att jag inom en snar framtid, ska kunna stå för vad som hänt, och inte dölja vem jag är. Lycka är ett val man gör, och i fortsättningen, ska jag försöka tänka så postivit det går. 

Livet efter olyckan

Det har nu gått ett år sen olyckan. Eftersom jag berättade om olyckan, tänkte jag också dela med mig av hur livet var efter olyckan. Tack vare olyckan, har jag lärt mig att se livet från nya perspektiv. Olyckan har verkligen bara gjort mitt liv bättre. Tro det eller ej! Och om du inte har läst om olyckan, kan du göra det här. Kanske tycker du att jag försöker dra till mig uppmärksamhet. Om den saken, får man tycka vad man vill.

 

Precis när olyckan hade inträffat kändes allt så overkligt och var som en enda mardröm. Det här hände bara inte. Det händer bara andra, men inte mig. Men nu finns även denna mardröm i min redan fullproppade ryggsäck med tuffa erfarenheter. Under ett års tid har jag försökt att läka. Både fysiskt och psykiskt. När den fysiska biten var läkt, var det dags för att ta itu med den tuffaste biten - livet efter olyckan.

 Jag har läst om trafikolyckor i tidningar, men jag har aldrig förstått hur hemskt det är. För ett år sen fick jag se saken ur ett annat perspektiv med egna ögon. Trafikolyckor är hemska saker som man aldrig glömmer. Om man ens överlever.

 

Man fick verkligen lära sig att livet kan förändras fort. Ena sekunden var vi påväg hem, och i andra sekunden nosar vi på döden.

 

Jag försökte förstå vad som hänt. Det här var bara en mardröm och jag skulle snart vakna upp i min säng och inse att det här inte hände på riktigt. Men det var en sann mardröm. Nu i efterhand inser jag att jag innan olyckan tyckte att det värsta som kunde hända enligt mig var att råka ut för en trafikolycka och bli rullstolsburen. Jag var också rädd för att dö. Min värsta mardröm hade blivit sann. Dock blev jag som tur var inte rullstolsburen. Under en tid i högstadiet tyckte jag att det liv jag levde då var en mardröm. Men nu vet jag på riktigt vad som är en mardröm.

 

Man skulle kunna tro att det värsta är precis när olyckan har hänt. Men så är det inte. Det jobbigaste är när man ska försöka leva igen. Man måste försöka inse vad som hänt och lära sig att leva med de sår som bildas inombords.

 

Jag stannade hemma från skolan en vecka efter olyckan. Min mentor var så snäll och sjukanmälde mig för hela veckan. Annars hade jag fått ringt varje dag och sjukanmäla mig. Jag lovar, man orkar inte ens ringa ett samtal efter en sånhär upplevelse. Man är som i ett slags vakuum. Livet stannar upp. Man lever, men ändå inte. Min mentor hjälpte mig också att berätta för de lärare jag hade vad som hänt. Det betydde så mycket. Att veta att jag inte behövde förklara gjorde det lättare när det var dags att gå tillbaka till skolan.

 

Jag var inte helt hundra när jag gick tillbaka till skolan. Men det var bara så skönt att försöka komma tillbaka i gamla vanor. Att försöka leva vidare. Det var så jobbigt att försöka förstå vad som hänt, och under tiden försöka komma tillbaka till där livet stannade. Orken var som bortblåst, och tröttheten tog övertaget.

 

När jag kom tillbaka till skolan första dagen fick jag skjuts av min morbror. Jag ville inte åka buss. Jag satte mig vid ett bord vid entrén i skolan direkt när jag lagt av mig mina grejer i skåpet. Jag orkade inte göra något annat än att sitta där. Kort efter att jag satt mig kom en lärare fram till mig och sätter sig mittemot och frågade hur jag mådde. Då kändes allt så mycket lättare. Det fanns alltså lärare som brydde sig om mig!!!

 

Det var så skönt att få prata med nån om vad som egentligen hände. Att få berätta om olyckan var en befrielse. Strax därpå när jag skulle gå till lektionen, möter jag en annan av mina lärare som också frågar hur jag mår. Det var samma visa där. Jag fick berätta om olyckan.

 

Jag gick upp i trapphuset men det tog lång tid för mig att ens ta ett trappsteg. Jag var så stel och jag hade ingen ork. Och den lättnad jag hade känt tidigare blev som bortblåst för att jag nu insåg hur “handikappad” jag var. Jag kände mig så dålig som inte ens kunde gå i en trappa!!!

När jag hade gått upp för första trappan, mötte jag ytterligare en lärare. Först verkade han förvånad när jag hälsar på honom. Han hade nog inte räknat med att jag skulle komma tillbaka till skolan så snart. Iallafall om man ska tolka hans ansiktsuttryck.

 

Vi stod och pratade länge och det var bara en lättnad att få prata om vad som hänt. Trots att jag fick prata av mig, kändes allt overkligt och allt var en enda mardröm. På något sätt hoppades jag fortfarande att jag snart skulle vakna och inse att allt det här bara var en dröm. Men det var det här som kallades att leva. Det är dom tuffa perioderna som gör livet värt att leva, för då vet man vad det innebär att vara människa.

 

Jag blev så rörd över att så många brydde sig. Hur var det ens möjligt att så många omtänksamma lärare hade samlats på en och samma skola? Jag var fortfarande inte van vid att nu var det nya tider, och det var inte längre som förr. Tidigare har jag varit lite av en mussla i skolan. Jag har inte direkt pratat så mycket, och jag har inte tagit så mycket plats. Men efter olyckan pratade jag hela tiden. Det gick nästan inte att få tyst på mig. Om ingen annan pratade så var det jag som babblade på. Jag vet inte varför jag helt plötsligt slutade vara en mussla, men jag kände antagligen för att prata. Det är i alla fall min upplevelse.

 

Den första veckan när jag kom tillbaka till skolan hade vår klass projektvecka. Det innebar att vi skulle sätta ihop en konsert. Jag orkade egentligen inte, men jag visste att jag var tvungen att göra det. Det ingick i en kurs. Dessutom hade jag ingen aning om vilka sånger jag skulle lära mig. Så här kom jag nykrockad och helt novis. Men det gick det med.

 

De första veckorna efter olyckan kunde jag inte spela gitarr. Jag hade försökt en gång, men nästan direkt fick jag sluta för att jag hade för ont i nacken. Det var lite jobbigt psykiskt eftersom det var nu som jag verkligen behövde spela gitarr för att få ur mig alla tankar och känslor. Jag kan erkänna att innan olyckan hade jag inte direkt övat så mycket på läxorna. Men nu när jag helt plötsligt inte klarade av att spela gitarr blev det tydligen väldigt viktigt för mig.

 

Den första tiden var helt enkelt lite småkaotisk. Och på nätterna, när jag egentligen behövde min sömn, tog mardrömmarna vid. Efter ett tag slutade jag räkna alla gånger jag vaknat av att jag drömt att jag var inblandad i olika trafikolyckor. Oftast var det jag som körde i drömmarna. I enstaka fall var det någon annan. Men när jag vaknade somnade jag nästan omedelbart för att jag helt enkelt var trött. Men i början hände det att jag tänkte på drömmen dagen efter för att jag hade blivit så rädd av drömmen.

 

Jag gick hos kuratorn i skolan för att få prata om olyckan. Jag tyckte inte det var särskilt jobbigt, utan det var som vilken konversation som helst. Men där fick jag tips hur jag skulle göra när jag fick mardrömmar eller inte kunde sova. Att spela tetris var ett tips som hjälpte. När jag började spela tetris när jag hade drömt eller inte kunde sova fick jag något annat att tänka på. Och då gick det att sova.

 

Men det som verkligen varit jobbigt efter olyckan var att åka bil. Jag visste ju att jag var tvungen att åka bil för det var det enda sättet att övervinna rädslan. Och dessutom blir man verkligen handikappad om man inte klarar av att åka bil.

Det har alltid varit mysigt att åka bil. Men det var inte alls mysigt efter olyckan. Jag var på helspänn hela tiden. Varje inbromsning var jag tvungen att kolla varför föraren bromsade. Jag tyckte inte heller om att titta ut genom sidorutan. Jag tittade alltid ut genom framrutan. Jag ville vara beredd ifall det skulle uppstå farliga situationer. Jag kände att jag behövde ha kontroll på läget för att inte bli rädd.

 

Vid ett tillfälle var jag och mamma påväg hem. Jag vet inte vart vi hade varit. Det var mörkt ute. Det hoppade fram ett rådjur på vägen och jag blev rädd. Mamma hann bromsa, men det var något inom mig som fick för sig att vi skulle krascha igen.

 

I somras var vi i Sysslebäck tillsammans med några bekanta och hade varit och badat. Vi skulle bege oss hem dit vi bodde. Vägen till och från badplatsen var en grusväg. Precis när vi börjat vår färd möter vi en lastbil. Jag var inte beredd på det eftersom det var i en kurva. Återigen tog hjärnspökena över. Jag blev rädd för att jag återigen blev påmind om olyckan. Jag visste egentligen att lastbilen såg oss, men rädslan för att krocka med lastbilen fanns ändå där.

 

Det finns fler exempel då jag åkt bil efter olyckan där jag blivit rädd, men de två ovannämnda är de gånger då jag blev mest rädd.

 

Men det kändes däremot mycket bättre att köra bil. Då kändes det som jag hade kontroll. Så det var inte särskilt jobbigt att börja övningsköra efter olyckan.

 

Anledningen till varför det var så jobbigt att åka bil var att jag trodde hela tiden att vi skulle krocka igen. Visserligen kommer nog den rädslan alltid finnas kvar på ett eller annat sätt. Efter ett tag kände jag att jag inte längre ville vara rädd för att åka bil. Jag var tvungen att göra något åt saken. Jag började att ändra mitt sätt att tänka. Istället för att tänka: "Kommer vi krascha igen?" så började jag tänka: "Det har gått bra förut, då går det bra nu också". Genom att försöka ersätta dom negativa tankarna till positiva ledde det till att rädslan blev mindre och mindre. Denna erfarenhet att tankar kan förändra så mycket, har jag också börjat använda på andra sätt också. Jag har lärt mig att man kan lyfta berg med tankens kraft.

 

När jag började spela gitarr igen kändes det som en seger. Jag hade faktiskt överlevt min värsta mardröm, och rest mig upp igen. Och nu äntligen kunde jag få pyssla med det jag fick energi av och tyckte var roligt igen. Dock var de första gitarrlektionerna kortare än vanligt, men jag orkade helt enkelt inte spela lika länge som förr utan att få ont i axlarna. Däremot började jag lyssna på hur gitarren verkligen lät på ett annat sätt. Jag kan dock inte riktigt beskriva det.  

 

Idag kan jag åka bil utan större problem. Jag tycker att jag reagerar mycket snabbare på faror än vad jag gjorde innan. Och det känns som jag inte tog trafiken så seriöst innan. Innan olyckan tänkte jag att det händer bara andra, men inte mig. Men nu vet jag bättre. Det kan hända precis vem som helst, när som helst. Även dig och mig. Jag har alltid vetat att man en dag ska dö, men nu vet jag också att jag har ingen aning om när det är dags att läggas i en kista. Det kan vara imorgon eller om 50 år. Jag hoppas ju på att få leva många år till. Men jag tar inte livet för givet länge. Livet kan förändras på bara en sekund. Men visst kan jag också uppleva visst obehag ibland. Men för det mesta går det som en dans.

 

Efter olyckan har jag försökt att alltid prioritera mig själv. Jag brukar alltid lägga energi på andra. Men nu har jag insett att det finns ingenting som är viktigare än mitt eget välmående. Jag har avstått från saker, för att jag känt att det är viktigare att jag mår bra, än något annat.

Jag har börjat lyssna mer på mig själv och gått efter vad jag vill. Jag har börjat strunta i vad andra tycker. Tack vare olyckan känner jag att jag har kunnat börja leva. Vad jag gjorde innan det vet jag inte. 

 

Jag lever bara ett liv, och det livet lever jag nu!

 

Om det inte varit för olyckan hade jag nog inte vågat åka med till Taizé. Åtminstone hade det varit så mycket jobbigare. Jag hade säkert ringt mamma var femte minut eller något i den stilen. Olyckan har verkligen gjort mig mer självständig. Det finns fortfarande mycket att förbättra i mitt liv. Men jag är en god bit på väg!

 

Jag var somsagt rädd för döden innan olyckan. Men jag vet att det måste ha varit någon däruppe som såg till att hela familjen lever idag. Jag fruktar inte döden längre. Det var inte min tur. Jag fick en ny chans att leva. Och den ska jag vara rädd om!

 

Jag fick bli vän med hjärnspöken. Men jag vann mitt liv!

 

 

 Efter olyckan lyssnade jag mycket på låten wake me up av avicii. Det var så många fraser som beskrev hur jag kände då. Och min favoritdel var refrängen. Dock tyckte jag om att översätta den. Då kändes den mer personlig på något sätt.

 

Väck mig när allt är över. När jag är visare och äldre. All den här tiden försökte jag hitta mig själv, men jag visste inte att jag var vilsen”. 

 

What doesn't kill you makes you stronger!!

 

Fri som en fågel

Jag vet hur det är att må dåligt.
Jag vet hur det känns när hjärtat gått i tusen bitar.
Jag vet hur det känns när själen blivit stulen.
Jag vet hur det känns att stå ensam kvar på en pelare, medan marken runtomkring rasar.
Jag vet hur det känns när ingen verkar förstå.
Jag vet hur det känns att vara ensam.  
Tro mig, jag vet.
   
Jag är verkligen förundrad över hur jag överhuvudtaget orkat med allting som hänt mig. Jag kommer inte gå in på så mycket detaljer men detta inlägg kommer ändå vara mycket uppbyggt på min livshistoria. Allting är möjligt om man bara kämpar. Man kan inte vinna utan fight.
 
Hur orkade jag egentligen? Att gång på gång bli trampad på och nersmutsad och ändå resa mig upp och möta nästa fiende? Hur orkade jag stå kvar, även fast marken under mig rasat för länge sen?
 
Helt ärligt kan jag inte svara på det, men det fanns nog någon slags drivkraft inom mig som gjorde att jag fortsatte att kämpa. Alla har den drivkraften inom sig, men man måste hitta den.
Men jag förstår inte hur jag har kunnat leva på i stort sett överlevnadsinstinkt under så många år. Det har jag gjort i typ 10 år. Jag är inte ute efter krig, jag vill bara dela med mig av de erfarenheter jag fått genom alla dessa år.
 
Allting började när jag var ca 8 år. Det var då grunden till hur trasig jag skulle vara under väldigt lång tid. Denna händelse som la grunden fanns alltid med och påverkade mitt liv mer än vad den förtjänar. Egentligen var det inte värt så mycket energi och tårar jag la ner på denna händelse, men nu kan jag ändå se det som att det var det som krävdes för att jag skulle kunna gå vidare. Jag vill inte berätta här om vad som hände, i respekt för inblandade. Men jag lärde mig att ingen ska behöva tryckas ner för att man är sig själv. Dock var det synd att jag inte tog tag i problemet tidigare, men jag insåg inte att det som hände var fel, förrän det var över.
 
Men inte nog med det. Denna händelse påverkade mig på ett sådant sätt att jag fick panikångest. Och det är inget jag skäms över att skriva. För ångesten är en av de största orsakerna som gjort att jag är den jag är idag. För att klara av stunderna när ångesten var som värst fick jag helt enkelt lära mig att kämpa.
 
Kan skriva att musiken var en av sakerna som verkligen fick mig att kämpa. När jag fick fly in i musikens värld kändes det nästan som att jag hade lösningarna på problemen. Musikens språk hade lösningar på allt. Den fick mig att känna mig så stark och få en sån kampglöd. I musikens värld var det jag som var vinnaren och problemen fanns inte längre.
 
Inget blev direkt bättre av att jag blev tonåring. Jag var väl egentligen inte den typiska tonåringen utan var ganska lugn av mig. Men under denna period fram till jag började gymnasiet var jag riktigt nere. Jag var så fruktansvärt trasig och sårad och kände mig inte särskilt älskad. Jag kände mig ensammast i världen och det var nu min dåliga självkänsla fick sig en riktig törn. Jag ifrågasatte nästan min existens då jag tyckte att allt hade varit mycket bättre om jag aldrig fötts. Jag var ju ändå alltid jobbig, i vägen och ställde till med problem. Även fast verkligheten inte alls var så.  Men visst är jag verkligen tacksam över livet, för det är faktiskt härligt. Livet är inte alltid lätt, men det är nästan det som gör det så bra. Om man inte hade tuffa perioder skulle man inte veta när man hade det bra.  
 
De sista åren på grundskolan var ett riktigt kaos. Jag visste inte alls vem jag var och musiken blev mer och mer viktig för mig. Den gav mig andrum. Det var också nu som jag började spela gitarr igen efter att inte ha rört en gitarr på flera år. Jag började sakta men säkert lära mig gitarr igen eftersom jag hade glömt en del efter så lång tid.
 
Jag utvecklade också tvångssyndrom och detta gjorde att jag mådde sämre och började tro att jag var dum på riktigt. Det kan vara svårt att förstå hur det är att leva med tvångssyndrom, men lätt är det inte. Det är som en liten elak figur flyttat in i huvudet på dig, och styr dig till fullo. I mitt fall kunde jag bara inte sluta tvätta händerna. Om jag inte tvättade händerna tillräckligt noga så skulle jag dö, jag var helt säker på det.
I skolan var tvångstankarna ganska mycket under kontroll även fast jag oftast nästan sprang till toan så fort kemilektionerna var slut och tvättade mig eftersom kemisalen var den smutsigaste platsen på skolan. I kemisalen fanns det ju kemikalier och tänk om jag fått på mig en kemikalie. Då kanske jag skulle frätas sönder och dö. Jag vet att det låter knäppt, för det tycker jag själv också, men sånna här liknande tankar hade jag varje dag att fajtas med.
En av anledningarna till att tvångstankarna inte var så farliga i skolan var att jag dolde det väldigt bra. Tänk om någon i klassen skulle se mig, och vad skulle lärarna tro om de upptäckte vad jag höll på med? Jag förstår verkligen inte hur jag orkade med skolan och ändå få de betyg jag ändå fick. Men hemma var handtvättandet värre. Det var så illa så vi fick söka professionell hjälp hos BUP.
 
Dessutom skulle jag välja gymnasium när jag fortfarande levde i det här kaoset och jag visste inte alls vad jag ville. Jag var inne på allt från samhäll till hotell och turism, men tillslut valde jag ändå ganska otippat estet. Och det är jag väldigt glad över att jag valde. Ångrar mig inte en sekund. Dessutom var det ganska otippat att jag valde att söka in på gitarr. Men det blev ju bra tillslut.
 
Jag kunde ganska snabbt gå vidare efter allt som hänt när jag började gymnasiet. Mitt forna liv var som bortblåst. Visst finns spåren alltid kvar, men det är dem som har format mig till den jag är idag, och som fortfarande formar mig. Men jag har ju gått hos kuratorer och allt annat man kan tänka sig inom samtalsterapi under dessa år och det har nog ändå hjälp lite grann, även fast jag tycker att jag inte alltid fick den hjälp jag behövde.
 
Jag är också ganska säker på att om jag inte hade gått igenom allt jag fick gå igenom under grundskoletiden hade jag kanske inte kämpat så mycket med matten som jag fick göra framförallt under gymnasiet. Jag hade kanske inte kunnat lämna bilolyckan bakom mig så snabbt. Visst att det finns sviter kvar mentalt efter olyckan, men det hade säkert varit värre om jag inte lärt mig att nästan bli "immun" och sluta känna efter och bara försöka ta mig igenom svåra perioder i livet.
 
 
Jag hoppas att jag med min lilla sammanfattning om min livshistoria kan hjälpa någon annan på ett eller annat sätt. Jag vill också med detta berätta att du är inte ensam. Det finns alltid folk som är i samma situation som du själv, men det är så lätt att ta på sig en mask och inte visa omvärlden hur man mår. Allt behöver inte alla veta, men våga ändå söka hjälp för det som tynger dig. Det kan handla om att prata med en kompis eller någon annan du känner förtroende för, eller sök efter professionell hjälp.
 
Livet är inte lätt och jag förstår inte varför folk verkar tro att det är det. För det är verkligen inte lätt. Jag vet det efter att ha känt mig väldigt väldigt trasig till att känna mig i stort sett hel.
Sluta tro att livet ska vara enkelt, det är okej att må dåligt och att vara ledsen, men sen finns det också gränser för hur länge man bör vara ledsen. Men den gränsen kan man bara sätta själv. Även fast folk säger att det är dags att vända blad och gå vidare, måste man själv känna sig redo för att gå vidare.
 
Jag måste säga att jag faktiskt är tacksam för allt som hänt, för även fast det var jobbigt då, känns det så mycket bättre nu. Jag känner mig fri som en fågel.
 
Så låt sorg ta tid, och låt det ta tid att acceptera det som hänt, innan det är dags att gå vidare. Jag upprepar återigen att livet är inte lätt, men jag lovar att det kommer tider i ditt liv då du också får känna dig fri som en fågel.