Jag kan flyga, jag är inte rädd

Förra onsdagen, var det dags för resan till England. Resan var en del av sista steget i ledarutbildningen jag går i Svenska kyrkan,ifall någon inte vet varför jag åkte till England. Samtidigt som resan var hur rolig som helst, var det ren och skär panikångest när jag skulle åka. 
 
Innan resan, såg jag det som en omöjlighet att flyga, eftersom rädslan var så stark. Men uppenbarligen är ingenting omöjligt, eftersom jag på något konstigt sätt kom till England. Att flyga är det jag har varit som mest rädd för. Det var liksom i princip det värsta som skulle kunna inträffa, efter jordens undergång.
 
Jag vaknade 00.40 på onsdagmorgon, av att någon åkte förbi och gasade med en moped. Och med nerverna utanpå kroppen, var det bara att inse att det bara blev 2 timmars sömn den natten. Och det kändes skapligt okej när jag åkte till Karlstad, där vi skulle åka med buss till Landvetter. 
 
Väl framme på Landvetter var det tänkt att man skulle äta frukost. Men på grund av nervositeten gick smörgåsen inte ner. Jag tvingade i mig några tuggor, men jag orkade verkligen inte äta. Det enda jag ville, var att åka hem. 
Jag klarade inte ens av att checka in min väska, utan ledarna fick hjälpa mig. Egentligen var det inte svårt att förstå hur det gick till. Men jag var så nervös och rädd, så jag orkade inte göra det själv. Tårarna bara sprutade konstant från det att vi kom fram till Landvetter ända tills jag väl var uppe i luften. 
 
Tiden gick väldigt långsamt på flygplatsen. Och jag kände bara mer och mer hur ångesten smög sig på, för varje flygplan jag såg. Om det var någon gång jag skulle dö av nervositet, så var jag övertygad om att det var nu. Dessutom var jag både trött och hungrig. Men ledarna proppade i mig frukt och chips och godis. Så att jag åtminstone skulle få något i mig. Sötsaker går ju oftast ner. 
 
Efter något som kändes som en evighet, var det dags att kliva ombord på flyget. Och även om jag fortfarande grät, så var det som att jag där och då, bestämde mig för att klara av det. Jag ville ju inget hellre än att komma fram till England. Jag visste på något sätt att om jag bara stod ut en liten stund till, så skulle jag få min belöning. 
 
Jag skulle sitta bredvid en ledare. Och det kändes bra. Trots att jag är 20 år, så klarade jag inte ens av tanken att sitta ensam i ett flygplan. Och jag vet att jag inte är ensam, för det är fler passagerare. Men när jag skriver ensam, så menar jag ensam utan någon jag känner. 
 
Jag tog nässpray, och tuggummi, och hade även fixat flygproppar. Jag vet att det var aningen överdrivet, men den största anledningen till min extrema flygrädsla, var att det skulle slå lock i öronen. Det är egentligen inget att vara rädd för, men på grund av min gomspalt så är jag rädd om öronen/gommen eller vad jag ska säga. Allt som har med mina öron och gom att göra, är lite extra obehagligt. Det är en lång historia. 
 
När flygvärdinnan gick igenom säkerhetsföreskrifterna, som de alltid måste göra, kände jag hur ångesten kom igen. Men nu hade jag bestämt mig. Jag skulle till varje pris till England.
 
Ledaren försökte få mig att tänka på annat, genom att fråga vad jag tyckte om att göra på fritiden. Jag svarade att jag tyckte om att spela gitarr. Och rätt vad det var, brummade det till i motorerna, och jag förstod att vi höll på att lyfta. Jag tuggade tuggummi för kung och fosterland. Ledaren sa till mig att låtsas som att jag spelade gitarr. Och uppenbarligen fungerade mina luftgitarrsknep i kombination med frenetiskt tuggande, för rätt vad det var, utbrister ledaren:
- Titta Elin, nu är du uppe!!
Men det tog några sekunder innan jag förstod att vi faktiskt var uppe. JAG FLÖG!! Och så fort som jag hade tittat ut genom fönstret, och såg Sverige från luften, försvann all ångest. För känslan att flyga, var så mycket häftigare. 
 
 
Det var nog längesen jag hade så roligt, som när vi skulle landa. Jag trodde att landningen skulle vara läskig, men jag hade jätteroligt. Jag kan inte förklara varför, men det var det som var det roligaste. 
 
Vi flög först från Landvetter till Arlanda, därefter skulle vi byta flyg till Heathrow. Och när vi flög från Arlanda till Heathrow, satt jag ensam!!! En av ledarna satt ganska nära, utifall jag skulle behöva. Men jag behövde inte stöttning mer. För nu visste jag att jag klarade det själv. Det var bara att stoppa i flygpropparna och tuggummit, och åka med. För jag visste att inget farligt skulle hända. Och det måste jag säga är en markant skillnad. Från att tårarna sprutat i högan sky på Landvetter, till att sitta "ensam" på nästa flyg. Givetvis fanns rädslan fortfarande där när vi flög andra gången, men det var inte alls på samma sätt. Jag lyckades faktiskt somna en liten stund på flyget, ända tills det blev lite turbulens så att flygplanet skakade till. 
 
Landningen på Heathrow var lite mer dramatisk, för av någon anledning svängde flygplanet betydligt mer. Och precis innan vi landade, blev det turbulens, så flygplanet åkte lite upp igen (kändes det iallafall som). Och vi landade med världens duns, så hade jag inte haft bälte på mig, hade jag flugit fram i sätet framför mig. Men jag hade jätteroligt, och gjorde tummen upp till ledaren. Detta fixade jag galant. Jag blev nästan besviken över att det gick över så fort. 
 
Den kvällen somnade jag med ett leende. För nu var jag inte rädd för att flyga längre. Och jag hade inte dött av nervositeten. Jag kände mig så stolt över mig själv. Självförtroendet var på topp. Men jag sov också djupt. För alla nya intryck och framförallt all ångest och nervositet, hade gjort mig fullständigt slutkörd. 
 
Eftersom min största rädsla har varit att flyga, känns den här resan som det yttersta beviset på att det går att övervinna sina rädslor. Det kan krävas en hel del mod och tid, men det är inte omöjligt. Nu när jag bara känner smått obehag för att flyga, ser jag helt nya dörrar öppna sig. Jag tycker om att resa, och nu kan jag resa precis vart jag vill.
 
Jag kan flyga, jag är inte rädd. 
 
 
En lycklig och lättad Elin som landat på Arlanda.
 
Jag ska försöka skriva ihop något om vad jag gjorde i England, vid ett annat tillfälle. 
 

Bygg inga onödiga berg!

Det här är egentligen ett brev, som jag önskar att mitt 16-åriga jag hade kunnat läsa. Så nu skriver jag det här istället, så kanske någon annan kan få ut något av det. Jag ska försöka att inte gå in på alltför många detaljer, för då blir inlägget väldigt långt. Detaljerna kanske jag tar en annan gång. Vem vet?
 
Jag har fått uppfattning av att vägen till körkortet är spikrak för många. Sen vet jag att det kanske oftast inte är så. Men den tanken har för mig varit jobbig. Att "alla andra" var mycket bättre än mig när det kom till övningskörning och körkort. Och när det kommer till kritan, hur visste jag det?
 
Men nu den senaste tiden har jag verkligen ställt mig själv mot väggen. Man måste sluta att ha en massa förutfattade meningar. Det är bara så onödigt, och bygger bara murar för en själv.
 
Mitt yngre jag såg nog lite körkortstagandet som en tävling. Jag önskar att jag hade kunnat sagt till mitt yngre jag, att bara för att andra får körkort före mig, innebär det inte att jag är dålig. Då hade jag kanske inte sett det som en tävlinng. Och det hade förmodligen inte blivit så känslomässigt jobbigt.
 
Men jag har alltid varit bra på att nervärdera mig själv. Och framförallt när det går bra för andra. Men nu ska det bli ett slut på det!  
 
Jag har verkligen fått ändra mitt sätt att tänka på många sätt, för att kunna bestiga berget som jag bara för ett par månader sen såg som omöjligt att bestiga. 
 
Jag började övningsköra som 16-åring. Till en början tyckte jag att det gick helt okej, för att vara nybörjare. Däremot trodde jag att det var betydligt enklare att köra bil än vad det var. Det såg ju så enkelt ut när de vuxna körde. Men det var ju inte riktigt lika enkelt att bara härma. Jag hade en väldigt omogen inställning till det hela egentligen, fast jag trodde att jag hade en bra inställning. Jag hade väl inställningen lite på att jag var ett proffs redan från dag 1. 
 
 
Jag önskar att jag hade kunnat talat om för mitt yngre jag att om jag ville bli ett proffs, måste man börja ifrån början, och träna sig uppåt. Man kan inte börja med slutet. Då går det inte bra. Ett barn kan inte gå ifrån början, utan det måste träna sig för att slutligen lära sig hur man gör när man går. 
 
Det jag anser var problemet var framförallt min attityd. Både när det kom till bilkörning men också till teorin. Vägen ändå fram till mål hade blivit både kortare och enklare om jag inte hade varit så omogen i början. 
 
 
Jag tappade hoppet rätt mycket, eftersom jag hade fruktansvärt höga krav på mig själv. Jag ville ju vara lika bra som dom andra. Jag hade någon slags syn om att jag var sämre än alla andra. Men det var jag ju säkert inte egentligen. 
 
I samband med olyckan försvann gnistan en hel del. Det blev jobbigt att köra bil, även fast det kändes betydligt mer säkert än att vara passagerare. För då kändes det som jag hade kontroll. I vilket fall som helst, så blev det jobbigt. Det var extra spänt när det var mörkt och halt, eftersom det varit dom förutsättningarna i samband med olyckan. Men sen var det mest att jag spände mig så mycket, för jag litade inte på mig själv. 
 
Något som varit lite extra känsligt har varit när människor i min omgivning förutsatt att jag hade körkort, eller frågade varför jag inte hade det. Av nån anledning var det en extremt känslig fråga. Men i och för sig är det inte konstigt att det var känsligt, med tanke på hur mycket jag kämpade på, och oftast grät för att jag "var värdelös". Och det kändes inte heller som man kom framåt. Däremot när folk frågade hur det gick för mig, kändes det bättre. Då kändes det som att frågan var fördomslös, och det kändes inte som jag behövde förklara mig. (Sen säger jag inte att det var massa fördomar, men så kändes det för mig).
 
I våras hade jag väl nästan gett upp. Jag skulle ju ändå aldrig få körkort om jag ens försökte, eftersom jag var värdelös. Och jag tror att jag faktiskt behövde få lite distans till det hela, för att faktiskt tänka efter vad det var jag ville. Jag hade aldrig funderat över om jag faktiskt ville ha körkort eller ej, utan bara kört på med min diviga attityd.
 
Jag vet inte när jag "växte upp". Men när jag faktiskt i somras bestämde mig för att faktiskt ge körkortet en ärlig chans, gick det mycket bättre. Min omogna attityd var borta, och ilskeutbrotten var nästan helt bortblåsta. 
 
Sen hade jag delvis också tröttnat på att ständigt nästan behöva berätta en hel bok om varför jag var en 19-åring utan körkort. Att försöka ta körkort eller ej var ju ändå mitt beslut, som ingen annan egentligen behöver argumentera om. Jag ville bara bli lämnad i fred. Och det sporrade mig också framåt. 
 
När jag började ta körlektioner kontinuerligt istället för en lektion om året, gick det framåt i rasande fart. Det gick nästan lite för fort kan jag tycka. Det hade ju gått så trögt innan. Mitt självförtroende började stiga, eftersom jag började upptäcka att jag faktiskt inte alls var värdelös. 
 
Eftersom jag har körkort nu, måste ju det vara ett bevis på att jag inte är värdelös. Berget var ju tydligen inte alls omöjligt att bestiga, vägen upp var bara inte spikrak. Det var ju tydligen värt ett försök. Jag klarade ju av något jag intalat mig själv att jag aldrig skulle klara. Jag trodde aldrig att jag skulle klara körkortet på första försöket redan från dag 1. Som vanligt klarade jag av mer än vad jag trodde, och kammade hem kortet på första försöket. 
 
Det var en tuff resa, med fler motgångar än medgångar. Men jag har verkligen fått lära mig hur mycket ens tankesätt påverkar ens liv. Sätter man upp höga krav på sig själv, blir allt så mycket jobbigare än vad det egentligen är. Jag är säkert inte ensam om att egentligen behöva sluta sätta upp en massa krav på sig själv. Om jag inte hade satt upp så höga krav, och bestämt mig för vilka hinder som fanns, hade det inte varit några problem. Men ibland kanske man behöver sätta sig själv i lite knipa också, för att få lite andra perspektiv på saker och ting. 
 
Det är bara onödigt att bygga berg som inte egentligen finns. Här hade jag i flera års tid byggt upp ett berg, och tänkte si och så, med en slutsats om att det var omöjligt. Sen blev det nästan en besvikelse när jag upptäckte att jag bara byggt upp en massa berg och hinder helt i onödan. Jag kanske borde lära mig att man ska göra det så enkelt som möjligt för sig, istället för att förstora upp varenda grej. 
 
Jag har med den här resan insett att drömmar faktiskt kan bli sanna. Det kanske inte alltid är en spikrak motorväg. Det kanske snarare ofta är en skumpig skogsväg där man måste kämpa för att inte köra fast. Jag har iallafall en tendens till att alltid välja skogsvägen istället för motorvägen. 
 
Men man ska inte ge upp sina drömmar. I de allra flesta fall kan dom faktiskt bli sanna. 
 
 

Alla kan väl blåsa ballonger?

Ni har dom senaste veckorna kunnat följa min resa igenom sjukhusvistelse och till viss del återhämtning. Jag tänkte nu dela med mig av hur det har varit för mig att växa upp med gomspalt. Det har som med allt annat haft sina toppar och dalar.
 
Så länge jag kan minnas har jag varit medveten om att jag är född med gomspalt. Jag minns inte så mycket från när jag var liten. Men jag har aldrig direkt tyckt att min gomspalt varit något konstigt. Den har alltid varit en del av mig vare sig jag velat det eller inte. Det har blivit en naturlig del av mitt liv just för att vi varit på läkarbesök till Örebro relativt regelbundet där intervallen bestod av några års mellanrum. 
 
Det har dock funnits situationer då jag tyckt det varit jobbigt att ha gomspalt. Jag ska ge några exempel.
 
Ibland när jag har berättat om att jag har gomspalt har människor runt omkring mig nästan tyckt synd om mig. Det är ju bra att de bryr sig om mig, men varför ska man tycka synd om mig? Jag föddes ju med gomspalt, så jag vet inte hur det är att inte ha det. Det är ju precis samma sak som att ni andra inte vet hur det är att ha gomspalt?

Och eftersom jag inte vet hur det är att inte ha gomspalt, är det svårt för mig att vara ledsen över något jag inte känner till. Det vore en sak om man tyckte synd om mig om jag var svårt sjuk eller så. Men jag är ju frisk. Så jag förstår inte varför man ska tycka synd om mig bara för att jag föddes med kluven gom? Det är ju liksom fixat nu.
 
För mig är det helt naturligt att ha gomspalt. Och kanske tycker folk synd om mig bara för att begreppet gomspalt inte är lika naturligt för dom? Jag klandrar ingen. Ibland kan jag uppleva det som jobbigt när folk tycker synd om mig. När ska folk fatta att jag är precis lika frisk som alla andra? 
 
En annan situation som faktiskt brukar vara väldigt jobbig är att blåsa ballonger. Jag har väldigt svårt för att blåsa upp ballonger. Det är svårt att blåsa upp ballonger för mig på det sättet att jag inte har krafterna. (Jag ska prova längre fram och se om operationen hjälpt något mot detta också). Jag kan försöka blåsa upp en ballong i en evighet men det går inte. Och oftast får jag ge upp efter ett tag för att jag får ont i gommen och blir andfådd.
 
Det är inget jag vanligtvis lider av, men det är klart att det har inträffat problematiska situationer. Problemen uppstår när man är flera personer som ska hjälpas åt att blåsa upp ballonger.
I en sån situation försöker jag förklara att jag hemskt gärna vill hjälpa till, men jag klarar inte av att blåsa upp ballonger på grund av gomspalt. Tyvärr märks det i just sånna situationer att kunskapen om LKG är alldeles för liten. Jag förstår inte hur det kan bli en så stor grej av att jag inte kan blåsa upp en ballong. 

Reaktionerna blir ungefär att jag bara skyller ifrån mig för att jag är lat. Så ibland kämpar jag och min stackars gom på ändå med ballongerna så folk får se att jag faktiskt inte klarar av det. Men ska jag ens behöva bevisa det? Om någon sitter i rullstol förstår människor om den personen inte kan gå. Personen behöver då inte bevisa att den inte kan gå. Men om man säger att man inte kan blåsa ballonger verkar ingen förstå. Om människor hade kunskap om LKG skulle sånna här situationer knappt uppstå.
 
Det finns säkert fler exempel då man har möts av konstiga blickar när man har förklarat. Tyvärr ser samhället ut på det sättet att man hela tiden måste förklara. Men jag har slutat med att förklara allting. Jag är som jag är, och jag ska väl inte behöva förklara varför jag är som jag är? Behöver du förklara för andra varför du är som du är för att du inte har gomspalt?
 
Troligtvis är det på grund av att massa läkare tittat och grejat i min mun sen jag föddes som jag fått kämpa med läkarskräck och tandläkarskräck. Alla har säkert nån gång varit rädda för tandläkaren. Men i mitt fall har det hänt att jag i panik har skrikit att jag inte vill. Rädslan var helt enkelt så stor. Jag tycker fortfarande att det är lite obehagligt när vårdpersonal ska titta i munnen på mig, men nu har jag lärt mig att hantera det. Nu är jag ju större och förstår lite mer varför vissa saker måste göras. Dessutom kan jag fråga.
 
Hur gjorde jag för att hantera min fobi?
 
Tack vare att jag lyssnade på musik och avslappning gick tandläkar och läkarbesök bättre och bättre. I början var det svårt att släppa kontrollen och fokusera på musiken, men det blev lättare ju mer jag använde metoden. Och idag kan jag i regel gå till både tandläkare och läkare utan att behöva lyssna på musik. Nu behöver jag bara lyssna på musik när jag ska göra jobbiga ingrepp, såsom tandutdragning och operationer. Men både senaste tandutdragningen och operationen gick så bra. Så jag kanske kan skippa musiken nästa gång.
 
Den jobbigaste perioden var någonstans runt mellanstadiet och högstadiet. I och för sig var jag allmänt missnöjd med mig själv. 

Men tanken på att jag inte hade en likadan gom som alla andra gjorde mig ledsen. Speciellt eftersom det fanns saker jag inte klarar av, eller har svårt att klara av. Tillexempel att blåsa ballonger. Det fanns en period då jag verkligen önskade att jag aldrig hade haft gomspalt. Jag ansåg mig själv vara misslyckad på grund av det. Jag skämdes över gomspalten och ville inte prata om den. Om jag inte pratade om den så fanns den inte. Men den fanns ju alltid kvar. Alla bevis fanns ju i munnen. 

Jag trodde att folk skulle se ner på mig om de visste det. Men dom flesta i min omgivning visste redan om det vid det här laget. Men jag ville ha en likadan gom som alla andra. Jag var ju så konstig för att min gom inte var som alla andras. 

Tänk att alla mina fördomar om hur folk såg på mig orsakade många utav tankarna. Utan mina fördomar hade det säkert underlättat en hel del under resans gång. 
 
Man kan välja att gräva ner sig totalt i något som inte går att förändra, eller försöka glädjas åt det. Tillslut kom jag till en punkt då jag faktiskt bestämde mig för att se positivt på min defekt. Nu ser jag konstigt nog min gomspalt som en gåva. Jag vet att det kan låta sjukt konstigt.
 
Men jag väljer att se gomspalten som en gåva. Jag har lärt mig saker som jag aldrig lärt mig annars. Och utan gomspalten skulle jag ju inte vara just den personen som jag är. 

Och vad tjänar jag på att deppa ihop och önska att gomspalten inte fanns? Den kommer inte försvinna, utan spåren finns alltid kvar. Jag har inte likadan gom som alla andra, men det kommer jag aldrig få heller. Jag kunde lika gärna fötts utan en arm eller en svår sjukdom. 

Jag önskar att kunskapen om LKG var mer spridd i samhället. Kunskapen är för dålig. Det leder till att vi som faktiskt har en sån banal missbildning kan klassas som "annorlunda". Men vi är precis som alla andra. Vi föddes bara med en ansiktsmissbildning som går att operera. 

Nu när jag har så gott som återhämtat mig efter operationen hoppas jag att jag efter återbesöken som väntar ändå ska kunna låta detta bli ett avslutat kapitel. Jag hoppas att jag får fortsätta sprida kunskap om LKG på mitt sätt, men jag vill inte längre dölja vem jag är. Med ett avslutat kapitel menar jag att jag ska försöka att se gomspalten som en gåva, och inte hamna i dom negativa tankarna. Det är bara slöseri på energi och tid. 

Bara för att man har en missbildning innebär det inte att folk ser ner på en. Vad jag vet är det ingen som sett ner på mig på grund av min missbildning. De flesta verkar se mig som Elin. De ser mig inte som en missbildning. 

Jag hoppas att jag ska kunna känna att jag vunnit när jag går ut från sjukhuset i Örebro efter sista återbesöket. Jag känner mig redan som en vinnare som faktiskt klarade operationen och vågade ta beslutet om operation som en vuxen. 

Snart är äntligen kampen över. För ja, det har varit en kamp. Det har varit en kamp både mot min sjukvårdsskräck. Men det har också varit en kamp mot att försöka acceptera sig själv. Att sluta se sig själv som en missbildning. Jag är inte missbildad. Jag är precis som jag ska vara!

Det är en lätt match att acceptera andra människor, den svåraste utmaningen är att acceptera sig själv.