När livet inte blir som man tänkt sig del 2

Det har varit en del jobbiga dagar på sista tiden. Och jag ville inget hellre än att få någonting att glädjas över. Och glädjen fanns inte på skolan. 

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra nu. Förhoppningsvis vet jag lite mer på måndag när jag varit på arbetsförmedlingen. Men jag har åtminstone funnit något att glädjas över - en gitarrorkester! Jag kunde verkligen inte ha hamnat mer rätt. 

Jag blev verkligen sedd och välkomnad från första stund. Det känns som att det här kan bli riktigt bra. Äntligen fick jag vara glad, efter att ha varit deprimerad den senaste tiden, och inte funnit lyckan i någonting. Inte ens musiken.

Men nu är jag tillbaka, och ser framemot allt annat roligt som väntar mig! 

När livet inte blir som man tänkt sig

Också var det dags igen att stå vid ett vägskäl. Sista året på gymnasiet var så förvirrande. Jag trodde att ett år på folkhögskola skulle passa mig hur bra som helst. Att lägga fokus på att spela gitarr ett år lät perfekt. Men ibland kan man ha väldigt fel. 

När jag började studera på folkhögskola, vändes livet upp och ner. Jag hamnade i en nedåtgående spiral. Jag gick i en mörk tunnel och kunde inte se ljuset. Framtiden försvann. Glada Elin förvandlades till en surkärring. Glädjen till musiken, höll på att dö ut totalt. 

Det är så mycket jag hade önskat att det vore på ett annat sätt. Men tyvärr måste man lära sig att man kan inte ändra på andra människor, utan bara sig själv. Tyvärr kändes det som jag aldrig riktigt platsade i ramen. Jag ville så gärna bli en del av tavlan inuti ramen, men ibland måste man bara släppa taget och gå vidare. Man platsar inte i alla tavlor. 

Jag gjorde allt i min makt för att året på folkhögskola skulle bli så bra som det sägs att det ska vara. Men är det verkligen alltid frid och fröjd? Jag kan nu säga att det inte alltid är frid och fröjd. Allt blev ett enda kaos som jag inte såg något slut på. Jag gjorde allt jag kunde för att få båten på rätt köl. Men ibland måste man bara ge upp och inse att alla inte vill åt samma håll. 

Jag hade flera timmars hål i sträck varje dag. De flesta på skolan bara försvann på rasterna. Jag fick vara i skolan 1,5 h innan lektionerna började. Det tog rejält på krafterna. Jag satt i stort sett i en hel månads tid i skolan, utan att få ut något av det. Allt var för lätt för mig. För första gången i mitt liv kändes det som att jag var för smart. 

Min vardag bestod av att sova, åka buss och ha håltimme. Hur ska man palla då?
Tillslut orkade jag inte längre, och såg ingen annan utväg än att hoppa av. 

Något jag lärt mig av denna korta, stormiga tid på folkhögskola, är att livet sällan blir som man tänkt sig. Ibland kör man fel väg, men då vänder man bara, och börjar om från början. 
Jag är inte längre orolig för att inte veta vart jag ska. För jag vet att jag kommer dit jag ska ändå. Det är ingen idé att jaga upp sig. 

Även fast jag hoppade av folkhögskolan med mycket tårar, är jag ändå tacksam över att jag gav det en chans. För hade jag inte börjat, hade det tagit längre tid att lära mig att det gör inget att köra fel. Det går ju att vända. 


Livet är för kort för att vara en surkärring. Man är i direktsändning hela tiden, och det kommer ingen repris. Nu siktar jag framåt mot nya mål! Nu kan jag se en framtid. Och jag är säker på att det kommer bli hur bra som helst tillslut, vilken väg jag än väljer att ta. 

Den mest lärorika skolan du nånsin kommer gå på, är livet!!