Att acceptera det som varit - 2 år efter olyckan.

Det känns lite tveksamt huruvida jag ska skriva ett nytt inlägg om olyckan eller inte. Det känns som att orden börjar ta slut. Men jag har ändå kommit fram till, att jag faktiskt måste det. För tankarna snurrar fortfarande ibland. Och om jag inte pratar om det, kommer demonerna en dag att komma tillbaka. Tyvärr måste man våga prata om sin bakgrund, för det är det enda sättet att en dag bli fri från det. 
 
Så här 2 år efter olyckan, har jag börjat känna att jag faktiskt kan börja leva igen. Jag är verkligen tacksam för att jag lever. Jag var inte redo för att dö, och det gjorde jag inte. Jag fick en ny chans till att leva. Trots att jag fick gå igenom helvetet, var det nödvändigt, för att jag skulle hitta lyckan i livet. Vetskapen om att frontalkrockar är riktigt allvarliga saker, har gjort att jag faktiskt uppskattar livet. Även när det tar emot. 
 
Jag har stundtals känt en sån ilska över personen som fick sladd och körde in i oss. Och undrat varför det var tvungen att hända. Jag var ju bara 17 år, men tvingades leva med denna erfarenheten i min ryggsäck. Kunde inte personen låtit bli att få sladd? Det kändes så orättvist att jag skulle straffas, på grund av en annan människas sladd. Men livet är faktiskt inte alltid rättvist. Och garanterat ingen dans på rosa, fluffiga små moln.Och hemska saker händer, men man måste gå vidare i livet, även om det gör ont. Och att olyckan inträffade 2 veckor innan 18-årsdagen, gjorde lite extra ont. Mest för att jag längtade så efter körkortet, och det kändes som att den möjligheten försvann i samband med olyckan. 
 
Jag har försökt sett olyckan ur ett opartiskt perspektiv, men har hela tiden hittat saker, för att förneka det. Det kändes bättre att skylla allt på personen som fick sladd. Att personen gjorde det med flit. Att det var en ren olycka, ville jag på något sätt inte acceptera. Det gjorde för ont att tänka på att det var en ren olycka.
 
Men när jag gjorde halkbanan, och insåg att man faktiskt inte kan göra så mycket när sladden väl kommer, vände det. Att veta något teoretiskt, var lätt att sopa av sig, och förneka. Men att få det svart på vitt rent praktiskt, gick inte att förneka. Så nånstans var halkbanan en väldigt viktig del för mig, att faktiskt bearbeta olyckan. Jag började finna mig i att det var en ren olycka, och personen gjorde det inte med flit. Normalt funtade människor, vill inte krocka.
Jag har påbörjat en förlåtelseprocess. Men tro mig, det kommer ta tid. Faktum kvarstår, att både jag och min familj hade kunnat dött, eller bli skadade för livet. Men för att jag en dag ska kunna acceptera olyckan på samma sätt som allt annat som jag gått igenom, måste jag förlåta. Ordet förlåt är tro det eller ej, nyckeln till att kunna gå vidare, i många fall. Även om det ibland kan göra ont att behöva förlåta, och att säga förlåt.
 
Under tiden, som jag försöker förlåta, är det också viktigt att vara tacksam över det man har. Som jag fått bevittna, kan hela livet vändas upp och ner på ett ögonblick. Det är inte säkert att de människor man har runtomkring sig, finns där imorgon. Det är inte säkert att mitt liv ser ut likadant imorgon som det gör idag. Man har faktiskt inte 9 liv. Vi har bara 1. 
 
Tidigare under mitt liv, har jag varit rädd för i regel allt. Jag var väl rädd för att leva kan man säga. Jag var en levande person, men var bara som en vandrande vålnad. Jag levde egentligen inte, känns det som nu. Men nu har jag börjat leva, för jag vet att jag annars kommer ångra mig längre fram. Fast samtidigt är det inte så konstigt att jag var rädd för att leva, när det tidigare i mitt liv, nästan bara funnits saker i mitt liv som gjort ont i själen.
 
Men nu vet jag att jag inte kan oroa mig för olyckor och hemskheter hela tiden. Man kan inte skydda sig från allt. Man måste passa på och leva lite också. I maj ska jag åka till Chelmsford, England. Och jag är rädd för att flyga. Men jag kan nog faktiskt påstå, att jag aldrig skulle tagit mig an den utmaningen, om det inte varit för olyckan. Då hade jag garanterat storvägrat, och det hade varit nästintill omöjligt, att få min rumpa på ett flygplanssäte.
 
Anledningen till varför jag vill försöka ta steget med att flyga nu, är att de tre värsta sakerna som skulle kunna hända, enligt mig, har varit att råka ut för en trafikolycka, att operera gommen igen och att flyga. Eftersom jag nu överlevt 2 av punkterna, är det självklart att jag även ska klara av den tredje punkten. 
 
Så oavsett om jag vill acceptera det eller ej, har jag egentligen mycket att tacka olyckan för. För helt ärligt, vet jag inte hur länge det hade tagit innan jag hade börjat leva annars. 
 
Under året som gått, har jag kommit i situationer, där det har varit ett perfekt tillfälle, att få berätta om olyckan. Men det har aldrig blivit av. Mest för att jag undviker ämnet, när jag är på bra humör, eftersom jag vet att det kommer göra ont inombords. Men också för att det varit många människor som inte känner till min historia, och därför kan jag välja att hålla det inom mig. Och jag har haft nån känsla av att jag kommer bli dömd om jag berättar. Men jag ska jobba på, att faktiskt våga öppna munnen och prata om det, när tillfälle ges. För det är ingen som kommer döma mig om jag berättar. Det är faktiskt inte mitt fel. Och det kommer aldrig sluta göra ont, om jag aldrig berättar. För varje gång jag pratar om det, kommer det göra lite mindre ont. Men det krävs en del mod, att våga dra upp stygnen på det sår som gör som mest ont i en. 
 
Det är ju faktiskt så mycket bra saker, som har kommit ut ur olyckan, så jag borde inte dölja min historia. Jag hade kanske fortfarande varit en vandrande vålnad som inte levde, utan olyckan. Och trots att det kändes som att det var kört, har jag ju tagit körkortet också. Så när allt kommer omkring, är det konstigt nog fler plus än minus, med olyckan. 
 
Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet, men man kan inte fundera på det. Man måste leva, och uppskatta det man har. Olyckor och annat kommer alltid att inträffa, men man kan inte gå runt och oroa sig för att det ska hända. Då är det lätt att man missar lyckan i livet. 
 
Såret som uppstod inom mig i samband med olyckan, kommer nog göra ont ett tag, varje gång tankarna på den kommer. Men jag ska resa mig och bli starkare. Det finns nog någon sorts mening med olyckan, även fast jag inte riktigt hittat svaret på den frågan ännu. 
 
Livets nyanser är verkligen tydliga ibland. För 2 år sedan, var jag med om en trafikolycka, och kunde alltså ha dött. Jag föll ner till botten. Men nu sitter jag här, 2 år senare, starkare än vad jag var då. Och jag har ett jobb, som jag kan ta mig till med min bil. Jag trodde aldrig att min liv skulle se ut på det sättet för 2 år sen. Nej, inte ens för ett halvår sen om jag ska vara riktigt ärlig. 
 
Spåren av olyckan, kommer alltid finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag tror att jag inom en snar framtid, ska kunna stå för vad som hänt, och inte dölja vem jag är. Lycka är ett val man gör, och i fortsättningen, ska jag försöka tänka så postivit det går. 

Kommentera här: