My trip to England part 3

Nu när det har blivit oktober, så tycker jag att det är hög tid att försöka avsluta mina delar om min englandresa. Så här kommer del 3.
 
Tredje dagen spenderades i Bradwell-on-Sea, där vi bodde på Othona community. Där lekte vi lekar, och jag och några fler utforskade stranden. Och det var coolt att se tidvattnet. 
 
Här nedan ser ni bilder på hur det såg ut på Othona. Det blir också lite landskapsbilder, då jag ägnade en del av den lediga tiden till att fotografera omgivningen. 
 
 
 
 
Här är vägen som går från Othona, och ut till landsvägen. 
 
 
Under hela resan hade vi ganska tur med vädret. Det regnade inte en enda dag. Så det var kul, i och med att det påstås att vi åkte till ett av världens regnigaste länder. Men vi hade väldigt bra väder. Och jag hade ju förberett mig på att det skulle regna varje dag. Så jag hade bara med mig jeans och varma tröjor typ. Så just denna dagen, var jag lite ånger på det. Men jag fick försöka dra upp ärmarna, och byxorna så gott det gick. Och dessutom hade jag glömt mina ögondroppar för allergin, så jag hade lite problem med pollen också. Så jag var orolig för att resten av resan skulle bli förstörd. För det är inte alls roligt att gå runt med allergiska ögon i flera dagar. Det är också orsaken till att jag på denna bild inte ser jätteglad ut. För jag var trött av allergin. Det var lite tråkigt, eftersom det var första dagen som jag hade återhämtat mig efter den väldiga flygturen. 
 
Men som tur var, gick allergin över. Att få tag på receptbelagd medicin på den engelska landsbygden, hade annars kunnat bli en väldigt intressant historia. Och speciellt att sen få igenom den i tullen på flygplatsen. 
 
 
 
 
 
 
 
Såhär såg stranden ut när det inte var tidsvatten....
 
 
 
 
 
Och så här såg det ut bara ett par timmar senare, när det var tidsvatten...
 
 
 
 
Det här är egentligen havsbottnen. 
 
 
 
 
Och såhär fint var det om man kollade åt det andra hållet. Så ja. Det fanns verkligen diverse nyanser av landskap och färger, på olika sidor om stigen. 
 
 
Det här är Othonas eget vindkraftverk. Om jag inte tidigare nämnt det, så har huset sina egna tillgångar av el och värme. De har därför solceller på taket, och ett vindkraftverk. Men detta innebar tillexempel att det gällde att duscha tidigt på morgonen, om man inte kände för att duscha i iskallt vatten. För när varmvattnet, och vattnet i övrigt var slut, så var det slut. Det fanns med andra ord inga mängder av vatten. Likaså var det med elen. Man fick hushålla med den med. Men givetvis fick vi ladda våra mobiler och annan teknisk utrustning. Men man fick försöka tänka på att släcka lampor när man lämnade sina rum osv. 
 
 
 
 
 
 
Här är matsalen där vi åt alla våra måltider, förutom när vi var ute på äventyr. Som ni ser, är det också soffor längst bort. Och där kunde man sitta uppe och prata, om man tex ville vara social på kvällarna. Eftersom man skulle visa respekt för de som ville sova, och inte springa runt i rummen. Vilket jag är tacksam för, som gillar att sova haha :)
 
 
 
Det här är någon makapär som visade hur mycket ström och dylik som vindkraftverket och solpanelerna producerade för tillfället. 
 
 
 
Ytterligare en hörna att hänga i. Och längst bort till höger, hade föreståndaren sitt kontor. Och om man gick till vänster precis innan biljardbordet, så kom man till en lång korridor, där de flesta av oss hade våra rum. De övriga, fick bo i en annan byggnad, som är den vita byggnaden som ni ser på nästa bild. Men i våran korridor fanns det wifi, så det var ett plus. Dock fick man hushålla med det också, för det var lite dålig täckning. Men även där var instruktionen: Ni får kolla facebook eller vad ni nu vill, men stäng av wifi när ni är klara. Allt för att så många som möjligt skulle kunna få glädje av det. 
 
 
 
 
Här är en av måltiderna som vi serverades på Othona. Det var en något mysko soppa, men det var ändå spännande att få prova nya saker. Och vitsen med att vara utomlands försvinner ju typ, om man bara äter mat som man känner igen. 
 
 
Och här äter vi igen. Det här var lite blandad kompott. Det var skinka, tonfisk, ägg och diverse. Så då fick man helt enkelt ta vad man ville ha. Och blomman som ni ser på bilden, var tydligen ätbar. Men man tänkte lite grann att de kanske ville förgifta oss. Men snubben som har hand om stället verkade schysst, så jag litade på vad han sa. Det är ju inte varje dag man äter blommor! Men det var gott. Även om den inte smakade så mycket. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här håller vi på att bära ved, till en brasa som vi skulle tända på kvällen. Men varför veden för tillfället ligger på baken, har jag ingen aning om. 
 
 
 
Och här ser ni Englands äldsta kyrka, St Peters Chapel on the wall, som är från 600-talet.  
 
 
 
 
 
Även om det just då var något mulet, så var det en fin utsikt även där. 
 
 
 
Och nu blir det lite bilder inifrån kyrkan. Det var iallafall rätt go akustik, tyckte jag. 
 
 
 
 
 
 
Och den här statyn satt på en vägg, på ett skjul eller dass eller vad det nu var, som var precis utanför kyrkan. 
 
 
 
 
 
 
Nu är vi tillbaka på Othona igen. Och om någon är lika fascinerad över vilka uttag de har i England, så syns även dom. Men jag kan säga att jag slet första dagen när jag skulle ladda telefonen. Trodde först det var fel på adaptern, men sen visade det sig att de ju har strömbrytare på sina eluttag. Och dessa strömbrytare använde föreståndaren, Tim, för att kunna dra massa skämt, för att inte vi har strömbrytare på uttagen i Sverige. Vilken snubbe! Hans skämt var typ bäst. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här är en bild på det mystika skjulet. Ber om ursäkt för att det hoppar så mycket i bilderna. Men det är för att vi gick till kyrkan igen, lite senare på kvällen. 
 
 
Promenad genom skogen i mörkret. Och lättskrämd som jag är, så började jag skrika i högan sky av en fågel. Men man vet ju aldrig. Fåglarna kanske är farliga i England. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tänt var'e här! Nu var det dags för att ha det trevligt och umgås på stranden i mörkret. Och det började också vara lite kallt. 
 
Och det var hur den dagen såg ut. Alltså ganska lugnt, men samtidigt innehållsrik. 
 
 

My trip to England part 2

Dag 2 var det dags att åka till London på en dagstur. Det hade jag längtat efter. För ändå sedan jag lärde mig mina första ord på engelska, har jag tyckt att det skulle vara roligt att åka dit. Vi påbörjade vår resa, genom att åka buss ifrån Othona, till ett litet ställe som hette Southminster. Därifrån tog vi tåget mot Wickford, där vi skullle göra ett tågbyte, för att sen fortsätta vår färd mot London. Vi klev av på Liverpool Street, där vi bytte till tunnelbana. Det var lite drygt, för jag trodde att vi var framme. För nu var vi ju i London. Men som jag snart märkte, så var London en stor stad. Så om jag inte ville falla ihop i en hög av utmattning, var tunnelbana ett bra val av ledarna. Innan jag visar bilder från London, kommer här lite bilder från tågresan. 
 
 
 
 
 
 
 
Framme vid Liverpool Street, och byte till tunnelbana. Här kan ni se en bild där de olika tunnelbanelinjerna visas. 
 
 
Väl framme så var det dags att besöka Svenska kyrkan i London. Det var väl en liten bit, men det var bara ett stenkast bort, i jämförelse med den promenad som väntade mig sen. 
 
Inne på Svenska kyrkan, fick vi träffa bland annat en volontär, som berättade hur det är att bo och leva i London. Det tyckte jag lät riktigt intressant. Därefter, blev det fika med kanelbullar. Efter det, fick vi roa oss på egen hand i London, i några timmar. 
 
 
 
 
Två bilder inifrån kyrkan. 
 
 
Efter besöket i Svenska kyrkan, fick vi roa oss på egen hand i London. Givetvis var jag tvungen att shoppa lite på Primark, även om jag från början inte visste vad det var. Men det var garanterat ett misstag att gå in där, för den största summan av mina fickpengar, gick åt på primark. Och jag har svårt för folkmängder, när folk buttas och har sig. Att stå som packade sillar, är inte riktigt min grej. Jag får liksom panik. Så logiken var väl inte helt på topp, när vi gick till Oxford Street, som ligger mitt i London. Men i och för sig får man tåla att folk buttas, när man är utomlands.
 
Efter primark funderade jag på hur jag skulle kunna få med mig allt hem på flyget, när resväskan nästan var full när jag åkte hemifrån. För man kan väl säga att jag hade shoppat loss, vilket jag normalt inte brukar göra. 
 
Efter shoppingen, så gick vi och åt på McDonald's. Det hade varit roligare att äta något mer typiskt engelskt. Men på grund av lite tidsbrist, slutade det hela med att vi fick springa vidare på Londons gator, med maten i händerna. Inte riktigt så bra, men vi valde att gå, istället för att ta tunnelbana, så då fick det bli så. Att dessutom slänga i sig lunchen, när man slarvade med maten dagen innan på grund av nervositet, är väl inte jättebra. Men som sagt, jag överlevde ju det med.  
 
Nu kommer lite bilder, från kön till kassan på Primark, picknicken på McDonalds, samt lite andra bilder, som jag tog på vår "lilla" promenad i London, från Oxford Street, ända bort till Westminster Abbey. (Det var tydligen längre att gå, än vad vi trodde). 
 
 
 
 
 
 
På vår väg mot Westminster Abbey, tog vi en kort paus vid Buckingham Palace. Och det behövdes. Ni kan försöka föreställa er hur varmt det var att halvspringa genom en bra bit av London. Det var soligt och varmt, och jag hade som ni ser, skjorta och jeans på mig. Dessutom hade jag med mig en tung ryggsäck, kamera samt en primark-kasse full i kläder och skor. Att springa med den packningen, var rena rama träningspasset. Men jag är tacksam för att vi faktiskt inte tog tunnelbanan, eftersom vi fick se mycket mer av London genom att gå, än att åka tunnelbana. 
 
Efter Buckingham Palace, var vi snart framme vid vårt mål - Westminster Abbey. Men innan vi kom fram, så gick vi igenom en jättemysig park. 
 
 
 
De här byggnaderna, är verkligen så mycket England för mig. Det är svårt att förklara, men det var som att det verkligen gick upp för mig att jag var framme i England, när jag såg de här byggnaderna. Antagligen är det något slags bostadshus. 
 
 
Självklart måste man ta en groupie när man är i London! 
 
 
Svetten rann vid det här laget, och fötterna pulserade. Men efter cirka 45 minuters promenad, så var vi äntligen framme vid Westminster Abbey, där vi var på guidad tur. Tyvärr kan jag inte dela med mig av några bilder inifrån, då det var fotograferingsförbud inne i kyrkan. Men det var en upplevelse. 
 
Dock fick jag några bilder, påväg från kassan där man betalade inträdet, och var påväg in i kyrkan. Och de kommer här. 
 
 
 
 
Detta är Englands äldsta dörr. Dock kommer jag inte ihåg från vilket årtal, men eftersom England har en historia från långt bak i tiden, så lär dörren vara rätt gammal. 
 
På den guidade turen inne i kyrkan, fick man en varsin teknisk sak, som såg ut som en telefon. Med hjälp av den, kunde man få reda på vad olika saker i kyrkan var. Man fick också en karta, som visade åt vilket håll man skulle gå på den guidade turen. 
 
När den guidade turen var slut, var det dags för att delta på en gudstjänst. Och den var väl av det lite mer udda slaget. Jag förstod inte så mycket, men det fanns också vissa inslag av saker som påminde om Svenska kyrkan. Men ja, det ska mycket till för att jag ska kalla en gudstjänst för konstig igen, för den var verkligen skum. Det var med många präster. Typ 13 eller något i den stilen. Och några av dom, satt bara stilla. Det var bara några av dom, som faktiskt gjorde något under gudstjänsten. Och vid några tillfällen, var det en präst som dinglade med något rökelsekar eller vad det heter. Och det luktade något så enormt. Det kändes som lite halvt astma-varning, men det gick bra. Men jag har iallafall konstaterat att man nog inte bör jobba som präst i England, om man har astma. 
 
Gudstjänsten var inte bara konstig och halvt omöjlig att förstå sig på. Det var också en häftig upplevelse. För det var framförallt coolt att få fira gudstjänst i en så stor kyrka. Bara det är en upplevelse i sig. Speciellt om man är kulturintresserad som jag. Men jag kom också ner i varv en hel del, när kören sjöng. Den akustiken var väldigt svår att beskriva. Det enklaste sättet att beskriva känslan jag fick av akustiken är najs. 
 
 
 
Efter gudstjänsten, hade det börjat bli sen eftermiddag, och det var dags att bege sig hem till Bradwell-on-Sea och få sig en god natts sömn på Othona Community. Påväg från Westminster Abbey, gick vi förbi Big Ben. Så givetvis var jag tvungen att ta den halvt obligatoriska Big Ben-selfien. Och sen lyckades jag ju få med både Big Ben och London Eye på samma bild. Även denna gången halvspringandes, för att vi skulle hinna med tåget. 
 
Även denna gång, sov jag mycket gott. Och jag var helt övertygad om att det inte var sista gången jag var i London. Jag ska tillbaka! 
 
Snart kommer del 3. 
 

My trip to England part 1

Nu ska jag dela med mig av den första delen av resan till England. 
 
När vi hade landat på Heathrow, var det som det brukar vara, diverse moment innan man kommer ut ifrån flygplatsen. Det gick bra, ända tills jag skulle gå igenom passkontrollen. Det var olika automater där man skulle skanna sina pass. Och resten av gruppen kom igenom, men jag lyckades hamna i efterkälken. För att hinna ikapp, så skulle jag ta en kö som var kortare, men då stängde dom den kön. Då provade jag att byta, men det gick inte. Och det som verkar vara mer regel än undantag, var att personalen inte förstod att de gjorde det mycket svårare för mig att komma ikapp gruppen, för att de stängde varenda kö som jag försökte ställa mig i. Jag vet inte om det berodde på att jag inte var tydlig nog när jag stapplande försökte förklara mig på engelska. Eller så berodde det bara på mitt vanliga oflyt. 
 
Men nåväl. Jag kom ut, efter lite möda. Och på väg ifrån flygplatsen, så åkte vi i världens minsta buss. Tyvärr tog jag inget foto. Men det var en liten skolbuss, med tre säten på ena sidan, och två på andra. Så gången var extremt trång. Dessutom kunde jag inte ha bältet på axeln, utan fick ha det lite halvt mitt på armen. För sätena var också i miniformat. Observera att jag faktiskt klev på bussen på rätt sida. Fast jag måste erkänna att det var konstigt att ratten var på höger sida, istället för på vänster. Men jag vande mig vid vänstertrafiken såpass mycket, att det var konstigt med högertrafik, när vi var tillbaka i Sverige.
 
Vi åkte direkt till Chelmsford, och tittade på katedralen, som ni ser på bilden nedan. Det var soligt och varmt. Och jag hade förväntat mig regn i princip varenda dag, så jag hade bara jeans med mig. Och det lyckades vara soligt och varmt varje dag, så man kan väl säga att jag hade det ganska varmt under min resa.  
 
 
När vi hade varit och lämnat av vår packning inne i ett rum i katedralen i Chelmsford, var det äntligen dags för mat. Och jag var vid det här laget, vrålhungrig. För jag hade i princip levt på godis och chips. Det senaste målet jag hade ätit, var kvällsmaten, kvällen innan. För på grund av min rädsla inför flygandet, klarade jag heller inte av att äta på flyget. Så med andra ord var jag hungrig. 
 
Jag och några till, som jag kom att umgås med rätt mycket med under resan, letade upp ett matställe inne i en galleria. Jag beställde en hamsalad, och när jag fick den, möttes jag av det här: 
 
 
Givetvis var det gott. Men jag hade förväntat mig att skinkan eller vad det nu var, skulle vara strimlad. Och att samtliga ingredienser skulle vara ihopblandat. Som en sallad ser ut i Sverige. Men det här var tydligen den engelska varianten på sallad. Inte för att det gjorde någonting, men jag hade bara varit i England i några timmar, men även om mycket var lika, så fanns det en del kulturskillnader. Bland annat synen på vad en sallad är. Jag beställde också en coca cola, eftersom jag inte hade någon aning om vad de andra läsken var för något. Och det var lätt den godaste colan jag någonsin druckit! Jag vet inte varför, men den smakade annorlunda, på ett bra sätt. 
 
Det är synd att jag inte minns namnet på matstället, för jag skulle starkt rekommendera att äta mat där. Mestandels för att den äldre mannen som jobbade där, blev så överlycklig när han hade fått besökare ända från Sverige till sin restaurang. Riktigt skön snubbe! 
 
 
Efter ett kort besök i Chelmsford, hämtade vi vår packning, och satte oss på bussen mot vårt boende. Det hette Othona Community, och låg utefter kusten i byn Bradwell-on-Sea. Det är Othona ni kan se på bilden här ovan. Dock togs denna bild några dagar senare, sent på kvällen. Huset är miljövänligt. Det innebär att huset var isolerat med halm. Jag var lite orolig för att jag skulle få ont av allergin på grund av detta, men det gick bra. Huset var byggt av material, så om man skulle överge det, skulle i princip hela huset brytas ner, förutom spikar och sånt krafs som inte bryts ner naturligt.
 
Dessutom var de självförsörjande med vatten och el. De hade sitt egna vindkraftverk. Så om man duschade för länge med varmt vatten, så tog det slut. Och när det var slut, så var det slut. Så antingen fick man isåfall duscha kallt, eller vänta tills det hade blivit mer varmvatten. Men efter att ha varit i Taizé, så vet jag precis vad det innebär.
 
Tanken var också att man skulle hjälpas åt. Det innebar att vi som gäster, fick diska efter en frukost. Och den tanken gillade jag, eftersom jag kände mig så fruktansvärt oförskämd att bara lämna disken och gå. Efter att ha gått hemma under ett år, har jag liksom fått lära mig att diska, för allas trevnad. Så den gången jag och några till fick diska, kändes det betydligt mer okej, att tidigare bara ha lämnat ifrån sig disken. 
 
Avrundar den här delen med lite bilder inifrån Othona. 
 
Matsalen. 
 
 
En hel drös med soffor, där man kunde umgås och ha det trevligt. 
 
 
De här manikerna, visade lite olika värden för elen och solpanelerna, Typ så, har inte så bra koll, så kan inte heller förklara så bra. 
 
 
Och här har vi lite mer hörn där man kunde hänga. Och svängde man vänster, kom man till rummen där vi sov. Och till höger var det inte så intressant, för där fanns det bara i princip en städskrubb och en toalett.
 
 
Inifrån byggnaden, ut på gården. I det vita huset, bodde också några av oss som var på resan. Fast jag bodde i den bästa byggnaden, alltså den jag tagit detta foto ifrån, för där fanns det wifi. Inte för att jag inte överlever utan cyberspace, men ändå. 
 
I nästa del, som jag hoppas kommer snart, så skriver jag om resan till London. Hörs då, om inte tidigare!