Stig-Helmer på Friskis!

Nu har jag lyckats igen!! 

Jag skulle åka till Friskis för att prova på spinning idag. Men innan dess, skulle jag åka till det nya jobbet och hämta noter, eftersom jag börjar jobba imorgon, som musikledare. (Det är inte relevant för storyn).
Det var bara den lilla detaljen att jag hade räknat fel på tiden en hel timma, så jag kom en halvtimme försent till jobbet! Och jag trodde att det skulle räcka med en försening, men tydligen verkar jag ha en förmåga att starta en slags domino-effekt, när en liten sak, som till exempel en försening inträffar. 

Det skulle bara ta nån minut att få noterna. Men jag hann stänga av bilen, vilket resulterade i att bilen inte startade när jag skulle åka därifrån, för att batteriet hade dött. 
Eftersom det är typ 7 minusgrader ute, och det var kallare då, fick jag vandra iväg till universitetet, som ligger mitt emot jobbet. Och universitetet var fortfarande öppet, då mitt jobb hade hunnit låsa dörren. 
Så i väntan på starthjälp, satt jag på universitetet och tyckte lite smått synd om mig själv. (Mina bilar har krånglat med regelbundna intervaller sen september). 

(null)

Man får unna sig en cola när bilen inte startar...

När jag väl bytt bil med pappa, och skulle bege mig till Friskis, kunde jag aldrig ana att det hela skulle sluta som ett klipp ur en Stig-Helmer film. 

Jag hade 30 minuter på mig att ta mig till Friskis från jobbet, vilket jag bedömde att jag skulle hinna. 
Men när jag kom fram till Friskis, fanns det inga parkeringsplatser, vilket ökade min stressnivå något mer. Men tillslut lyckades jag hitta en lucka. 

Med ungefär 12 minuter tillgodo innan passet skulle börja, trodde jag att jag kunde andas ut. 

Jag checkade in, och bytte om i all hast. Men det var då jag upptäckte att jag hade glömt mina skor hemma, och eftersom jag skulle på spinning, alltså att man cyklar på en träningscykel, så var skor ett måste.

Det finns skor att låna på Friskis. Men det jag inte visste, var att man var tvungen att lämna in tex nycklar eller kort i receptionen som pant, för att få låna skor. Så jag letade fram mitt träningskort i plastpåsen jag hade med mig. (Jag hade sakerna i en plastpåse, eftersom jag inte hann packa ordentligt, pga felbedömningen av tiden hemma). 

Efter att ha fixat skor, kutade jag iväg uppför trappan till träningssalen. Då hör jag hur en kvinna skriker med gäll röst: -ELIN!!! -ELIN!!! 

Eftersom jag är van vid att det finns fler personer som heter Elin, reagerade jag inte först på att det var mig kvinnan ropade efter. Men det var det! Tydligen hade jag glömt "biljetten" man ska ha för att visa att man har betalt för passet. Så det var bara att gå och hämta biljetten, och hoppas på att ingen bekant såg mig. 

2 minuter innan passet ska börja, klampar jag in i salen. Jag letar snabbt upp en ledig cykel, och gör mig redo. 

Passet börjar, och ledaren peppar oss till att trampa på, och leva oss in i att vi är ute och cyklar någonstans. Och jag saknar inte direkt inlevelseförmåga när jag kommer in i ett flow. 

Helt plötsligt får vi order om att vi ska stå upp på cyklarna och trampa. Till en början tyckte jag att styret verkade en aning vingligt, och att pedalerna gick obehagligt fort. På grund av pedalernas hastighet, fick jag kämpa för att hålla fötterna kvar på sin plats. Dessutom gnisslade och small det från min cykel, av någon anledning som jag inte kunde få något svar på.  

Efter några trampningar vänder sig mannen som sitter på cykeln bredvid mig, mot mig och frågar om han får hjälpa mig att ställa in styret på cykeln. Det var först då jag insåg att styret och sadeln satt lösa!!!! Det var därför cykeln bland annat gav ifrån sig ljud!! Vilken tur att styret inte lossnade! Men givetvis var jag tacksam över att få hjälp, eftersom jag först då insåg hur lite jag visste om situationen. 

Träningen fortsätter, och jag kände mig lite som ett ufo, då de andra deltagarna ser väldigt proffsiga ut på sina cyklar, medan jag kämpar febrilt med att försöka hitta rätt växel på cykeln, så det inte skulle gå för fort, eller för långsamt. Växeln satt inte på styret, utan naturligtvis hade dom krånglat till det, så att växeln satt på ramen. Vilket inte direkt underlättade för en nybörjare som jag. 

Tränaren slängde några underliga blickar mot mig under passets gång, men jag försökte fokusera på att cykla istället. Jag visste ju inte riktigt varför hon stirrade på mig i vilket fall. 

Tillslut ropar tränaren: 8 minuter kvar! 
- Vilken lättnad!, tänkte jag för mig själv, eftersom jag vid det här laget hade hunnit känna mig en aning obekväm med situationen.
Jag trodde att tränaren menade att det var 8 minuter kvar tills det var slut. Men det visade sig att det var 8 minuter kvar tills vi skulle gå från sittande position till stående! 

Efter något som kändes som en evighet, var passet äntligen klart, och jag ville helst försvinna ut ur lokalen så fort som möjligt, med tanke på att det inte hade sett särskilt elegant ut när jag cyklade. 

Men då säger tränaren: 
- Ja, och eftersom ni går på spinning, så vet ni ju att man torkar av cykeln efter sig, och skruvar loss styrena! (Vem skruvar ens loss styret på en cykel!?) Och kom ihåg att komma hit senast 10 minuter innan passet börjar nästa gång! (Jag kände mig inte det minsta träffad! 😂), avslutade hon. 

Det var då jag önskade att jag faktiskt var ett ufo, så jag kunde fly ut till yttre rymden eller något! 

När jag gick in i salen innan passet började, reflekterade jag över att deltagarna hade handdukar på sina platser, som tränaren hade lagt fram i en korg. Men jag trodde att man skulle ha dom för att torka ansiktet med. 
Jag har lite svårt för att torka mig med handdukar som inte är mina egna, så därför tog jag ingen handduk. 
Dessutom satt jag längst bak i salen, så nu var jag alltså tvungen att gå igenom hela salen, för att gå längst fram till tränaren och hämta en handduk!!!! 

Jag torkade av cykeln så fort jag någonsin kunde, och roffade åt mig mina saker, och nästan sprang därifrån. Äntligen frihet!! Det har aldrig varit en sån lättnad att få gå ifrån ett träningspass!  

Nu vet jag iallafall vem som kommer komma i mycket god tid till nästa spinningpass!!! Och jag lär ha bjudit de andra deltagarna på ett riktigt gott skratt!! 

//Från en 22-åring med numera erfarenhet inom spinning! 

(null)

My trip to England part 3

Nu när det har blivit oktober, så tycker jag att det är hög tid att försöka avsluta mina delar om min englandresa. Så här kommer del 3.
 
Tredje dagen spenderades i Bradwell-on-Sea, där vi bodde på Othona community. Där lekte vi lekar, och jag och några fler utforskade stranden. Och det var coolt att se tidvattnet. 
 
Här nedan ser ni bilder på hur det såg ut på Othona. Det blir också lite landskapsbilder, då jag ägnade en del av den lediga tiden till att fotografera omgivningen. 
 
 
 
 
Här är vägen som går från Othona, och ut till landsvägen. 
 
 
Under hela resan hade vi ganska tur med vädret. Det regnade inte en enda dag. Så det var kul, i och med att det påstås att vi åkte till ett av världens regnigaste länder. Men vi hade väldigt bra väder. Och jag hade ju förberett mig på att det skulle regna varje dag. Så jag hade bara med mig jeans och varma tröjor typ. Så just denna dagen, var jag lite ånger på det. Men jag fick försöka dra upp ärmarna, och byxorna så gott det gick. Och dessutom hade jag glömt mina ögondroppar för allergin, så jag hade lite problem med pollen också. Så jag var orolig för att resten av resan skulle bli förstörd. För det är inte alls roligt att gå runt med allergiska ögon i flera dagar. Det är också orsaken till att jag på denna bild inte ser jätteglad ut. För jag var trött av allergin. Det var lite tråkigt, eftersom det var första dagen som jag hade återhämtat mig efter den väldiga flygturen. 
 
Men som tur var, gick allergin över. Att få tag på receptbelagd medicin på den engelska landsbygden, hade annars kunnat bli en väldigt intressant historia. Och speciellt att sen få igenom den i tullen på flygplatsen. 
 
 
 
 
 
 
 
Såhär såg stranden ut när det inte var tidsvatten....
 
 
 
 
 
Och så här såg det ut bara ett par timmar senare, när det var tidsvatten...
 
 
 
 
Det här är egentligen havsbottnen. 
 
 
 
 
Och såhär fint var det om man kollade åt det andra hållet. Så ja. Det fanns verkligen diverse nyanser av landskap och färger, på olika sidor om stigen. 
 
 
Det här är Othonas eget vindkraftverk. Om jag inte tidigare nämnt det, så har huset sina egna tillgångar av el och värme. De har därför solceller på taket, och ett vindkraftverk. Men detta innebar tillexempel att det gällde att duscha tidigt på morgonen, om man inte kände för att duscha i iskallt vatten. För när varmvattnet, och vattnet i övrigt var slut, så var det slut. Det fanns med andra ord inga mängder av vatten. Likaså var det med elen. Man fick hushålla med den med. Men givetvis fick vi ladda våra mobiler och annan teknisk utrustning. Men man fick försöka tänka på att släcka lampor när man lämnade sina rum osv. 
 
 
 
 
 
 
Här är matsalen där vi åt alla våra måltider, förutom när vi var ute på äventyr. Som ni ser, är det också soffor längst bort. Och där kunde man sitta uppe och prata, om man tex ville vara social på kvällarna. Eftersom man skulle visa respekt för de som ville sova, och inte springa runt i rummen. Vilket jag är tacksam för, som gillar att sova haha :)
 
 
 
Det här är någon makapär som visade hur mycket ström och dylik som vindkraftverket och solpanelerna producerade för tillfället. 
 
 
 
Ytterligare en hörna att hänga i. Och längst bort till höger, hade föreståndaren sitt kontor. Och om man gick till vänster precis innan biljardbordet, så kom man till en lång korridor, där de flesta av oss hade våra rum. De övriga, fick bo i en annan byggnad, som är den vita byggnaden som ni ser på nästa bild. Men i våran korridor fanns det wifi, så det var ett plus. Dock fick man hushålla med det också, för det var lite dålig täckning. Men även där var instruktionen: Ni får kolla facebook eller vad ni nu vill, men stäng av wifi när ni är klara. Allt för att så många som möjligt skulle kunna få glädje av det. 
 
 
 
 
Här är en av måltiderna som vi serverades på Othona. Det var en något mysko soppa, men det var ändå spännande att få prova nya saker. Och vitsen med att vara utomlands försvinner ju typ, om man bara äter mat som man känner igen. 
 
 
Och här äter vi igen. Det här var lite blandad kompott. Det var skinka, tonfisk, ägg och diverse. Så då fick man helt enkelt ta vad man ville ha. Och blomman som ni ser på bilden, var tydligen ätbar. Men man tänkte lite grann att de kanske ville förgifta oss. Men snubben som har hand om stället verkade schysst, så jag litade på vad han sa. Det är ju inte varje dag man äter blommor! Men det var gott. Även om den inte smakade så mycket. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här håller vi på att bära ved, till en brasa som vi skulle tända på kvällen. Men varför veden för tillfället ligger på baken, har jag ingen aning om. 
 
 
 
Och här ser ni Englands äldsta kyrka, St Peters Chapel on the wall, som är från 600-talet.  
 
 
 
 
 
Även om det just då var något mulet, så var det en fin utsikt även där. 
 
 
 
Och nu blir det lite bilder inifrån kyrkan. Det var iallafall rätt go akustik, tyckte jag. 
 
 
 
 
 
 
Och den här statyn satt på en vägg, på ett skjul eller dass eller vad det nu var, som var precis utanför kyrkan. 
 
 
 
 
 
 
Nu är vi tillbaka på Othona igen. Och om någon är lika fascinerad över vilka uttag de har i England, så syns även dom. Men jag kan säga att jag slet första dagen när jag skulle ladda telefonen. Trodde först det var fel på adaptern, men sen visade det sig att de ju har strömbrytare på sina eluttag. Och dessa strömbrytare använde föreståndaren, Tim, för att kunna dra massa skämt, för att inte vi har strömbrytare på uttagen i Sverige. Vilken snubbe! Hans skämt var typ bäst. 
 
 
 
 
 
 
 
 
Här är en bild på det mystika skjulet. Ber om ursäkt för att det hoppar så mycket i bilderna. Men det är för att vi gick till kyrkan igen, lite senare på kvällen. 
 
 
Promenad genom skogen i mörkret. Och lättskrämd som jag är, så började jag skrika i högan sky av en fågel. Men man vet ju aldrig. Fåglarna kanske är farliga i England. 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Tänt var'e här! Nu var det dags för att ha det trevligt och umgås på stranden i mörkret. Och det började också vara lite kallt. 
 
Och det var hur den dagen såg ut. Alltså ganska lugnt, men samtidigt innehållsrik. 
 
 

My trip to England part 2

Dag 2 var det dags att åka till London på en dagstur. Det hade jag längtat efter. För ändå sedan jag lärde mig mina första ord på engelska, har jag tyckt att det skulle vara roligt att åka dit. Vi påbörjade vår resa, genom att åka buss ifrån Othona, till ett litet ställe som hette Southminster. Därifrån tog vi tåget mot Wickford, där vi skullle göra ett tågbyte, för att sen fortsätta vår färd mot London. Vi klev av på Liverpool Street, där vi bytte till tunnelbana. Det var lite drygt, för jag trodde att vi var framme. För nu var vi ju i London. Men som jag snart märkte, så var London en stor stad. Så om jag inte ville falla ihop i en hög av utmattning, var tunnelbana ett bra val av ledarna. Innan jag visar bilder från London, kommer här lite bilder från tågresan. 
 
 
 
 
 
 
 
Framme vid Liverpool Street, och byte till tunnelbana. Här kan ni se en bild där de olika tunnelbanelinjerna visas. 
 
 
Väl framme så var det dags att besöka Svenska kyrkan i London. Det var väl en liten bit, men det var bara ett stenkast bort, i jämförelse med den promenad som väntade mig sen. 
 
Inne på Svenska kyrkan, fick vi träffa bland annat en volontär, som berättade hur det är att bo och leva i London. Det tyckte jag lät riktigt intressant. Därefter, blev det fika med kanelbullar. Efter det, fick vi roa oss på egen hand i London, i några timmar. 
 
 
 
 
Två bilder inifrån kyrkan. 
 
 
Efter besöket i Svenska kyrkan, fick vi roa oss på egen hand i London. Givetvis var jag tvungen att shoppa lite på Primark, även om jag från början inte visste vad det var. Men det var garanterat ett misstag att gå in där, för den största summan av mina fickpengar, gick åt på primark. Och jag har svårt för folkmängder, när folk buttas och har sig. Att stå som packade sillar, är inte riktigt min grej. Jag får liksom panik. Så logiken var väl inte helt på topp, när vi gick till Oxford Street, som ligger mitt i London. Men i och för sig får man tåla att folk buttas, när man är utomlands.
 
Efter primark funderade jag på hur jag skulle kunna få med mig allt hem på flyget, när resväskan nästan var full när jag åkte hemifrån. För man kan väl säga att jag hade shoppat loss, vilket jag normalt inte brukar göra. 
 
Efter shoppingen, så gick vi och åt på McDonald's. Det hade varit roligare att äta något mer typiskt engelskt. Men på grund av lite tidsbrist, slutade det hela med att vi fick springa vidare på Londons gator, med maten i händerna. Inte riktigt så bra, men vi valde att gå, istället för att ta tunnelbana, så då fick det bli så. Att dessutom slänga i sig lunchen, när man slarvade med maten dagen innan på grund av nervositet, är väl inte jättebra. Men som sagt, jag överlevde ju det med.  
 
Nu kommer lite bilder, från kön till kassan på Primark, picknicken på McDonalds, samt lite andra bilder, som jag tog på vår "lilla" promenad i London, från Oxford Street, ända bort till Westminster Abbey. (Det var tydligen längre att gå, än vad vi trodde). 
 
 
 
 
 
 
På vår väg mot Westminster Abbey, tog vi en kort paus vid Buckingham Palace. Och det behövdes. Ni kan försöka föreställa er hur varmt det var att halvspringa genom en bra bit av London. Det var soligt och varmt, och jag hade som ni ser, skjorta och jeans på mig. Dessutom hade jag med mig en tung ryggsäck, kamera samt en primark-kasse full i kläder och skor. Att springa med den packningen, var rena rama träningspasset. Men jag är tacksam för att vi faktiskt inte tog tunnelbanan, eftersom vi fick se mycket mer av London genom att gå, än att åka tunnelbana. 
 
Efter Buckingham Palace, var vi snart framme vid vårt mål - Westminster Abbey. Men innan vi kom fram, så gick vi igenom en jättemysig park. 
 
 
 
De här byggnaderna, är verkligen så mycket England för mig. Det är svårt att förklara, men det var som att det verkligen gick upp för mig att jag var framme i England, när jag såg de här byggnaderna. Antagligen är det något slags bostadshus. 
 
 
Självklart måste man ta en groupie när man är i London! 
 
 
Svetten rann vid det här laget, och fötterna pulserade. Men efter cirka 45 minuters promenad, så var vi äntligen framme vid Westminster Abbey, där vi var på guidad tur. Tyvärr kan jag inte dela med mig av några bilder inifrån, då det var fotograferingsförbud inne i kyrkan. Men det var en upplevelse. 
 
Dock fick jag några bilder, påväg från kassan där man betalade inträdet, och var påväg in i kyrkan. Och de kommer här. 
 
 
 
 
Detta är Englands äldsta dörr. Dock kommer jag inte ihåg från vilket årtal, men eftersom England har en historia från långt bak i tiden, så lär dörren vara rätt gammal. 
 
På den guidade turen inne i kyrkan, fick man en varsin teknisk sak, som såg ut som en telefon. Med hjälp av den, kunde man få reda på vad olika saker i kyrkan var. Man fick också en karta, som visade åt vilket håll man skulle gå på den guidade turen. 
 
När den guidade turen var slut, var det dags för att delta på en gudstjänst. Och den var väl av det lite mer udda slaget. Jag förstod inte så mycket, men det fanns också vissa inslag av saker som påminde om Svenska kyrkan. Men ja, det ska mycket till för att jag ska kalla en gudstjänst för konstig igen, för den var verkligen skum. Det var med många präster. Typ 13 eller något i den stilen. Och några av dom, satt bara stilla. Det var bara några av dom, som faktiskt gjorde något under gudstjänsten. Och vid några tillfällen, var det en präst som dinglade med något rökelsekar eller vad det heter. Och det luktade något så enormt. Det kändes som lite halvt astma-varning, men det gick bra. Men jag har iallafall konstaterat att man nog inte bör jobba som präst i England, om man har astma. 
 
Gudstjänsten var inte bara konstig och halvt omöjlig att förstå sig på. Det var också en häftig upplevelse. För det var framförallt coolt att få fira gudstjänst i en så stor kyrka. Bara det är en upplevelse i sig. Speciellt om man är kulturintresserad som jag. Men jag kom också ner i varv en hel del, när kören sjöng. Den akustiken var väldigt svår att beskriva. Det enklaste sättet att beskriva känslan jag fick av akustiken är najs. 
 
 
 
Efter gudstjänsten, hade det börjat bli sen eftermiddag, och det var dags att bege sig hem till Bradwell-on-Sea och få sig en god natts sömn på Othona Community. Påväg från Westminster Abbey, gick vi förbi Big Ben. Så givetvis var jag tvungen att ta den halvt obligatoriska Big Ben-selfien. Och sen lyckades jag ju få med både Big Ben och London Eye på samma bild. Även denna gången halvspringandes, för att vi skulle hinna med tåget. 
 
Även denna gång, sov jag mycket gott. Och jag var helt övertygad om att det inte var sista gången jag var i London. Jag ska tillbaka! 
 
Snart kommer del 3.