Förintelsens dag

Under dagen har jag uppmärksammat att det är förintelsens dag. Och då är det klart att jag också ska uppmärksamma det här på bloggen.
 
Egentligen tycker jag det är helt sjukt att vi inte har lärt oss av historien. Vi pratar sällan om vad som hände i världen under andra världskriget. Det vi inte ser är att det håller på att hända igen. Ännu en gång placerar vi folk i fack. Det är ramar för hur man ska se ut, bete sig och leva. Och redan där är man ute på farligt vatten. Man vågar knappt nämna andra världskriget, Hitler, rasism eller nazism utan att bli anklagad för att själv vara rasist osv.
 
Men det är ju för att vi inte vågar yttra oss och prata om det som det blir farligt. Men det finns ju naturligtvis saker som är rasistiska.
 
Om vi fortsätter att placera människor i olika fack, kommer det sluta i ett tredje världskrig. Även fast man tänker "det spelar ingen roll om jag placerar en person i ett visst fack, för en person mer eller mindre gör väl ingen skillnad". Och det kanske det inte gör. Men för det första så känns det inte okej att andra placerar människor i olika fack. Vi har olikheter, men det är bättre att man själv får bestämma hur man ska se ut (så gått det går, vissa saker i utseendet kan man ju inte bestämma), hur man ska bete sig och hur man ska leva. Det får man egentligen redan, men det finns också folk som sorterar folk i fack. Framförallt media.
 
För det andra så kan det komma en dag då det slår slint i huvudet på någon och historien upprepar sig. Och tyvärr tror jag att den sannolikheten är ganska stor. Och om vi då förblindas av medias syn på idealmänniskan, är det lätt att vi rycks med så lätt. Oftast använder sig den människa som vill förändra något av psykologi för att vi lätt ska luras.
 
Vill vi i framtiden vara i samma sits igen och ha 70-årig minnesdag för en återupprepad tragisk händelse?
 
Jag kanske ser det värsta tänkbara scenariot. Men för mig ser jag massa saker i min vardag som tyder på fackindelning. Och så länge alla människor ser olika ut utvändigt, kanske fackindelningen kommer att finnas. Men den försvinner heller inte genom att försöka hitta en idealmänniska. Fackindelningen kan bara försvinna om man ser insidan på människan. Först då kan man sluta se hur en människa ser ut, och fokusera på insidan. För oftast finns människan på insidan. Utsidan är bara skalet.
 
Kanske får vi finna oss i att i samband med att mediavärlden växer, så kommer vi se mer och mer av människors utsidor, och mindre och mindre av människors insidor. Överallt ser vi bilder på idealmänniskan. Och på sociala medier ska man samla likes för nya profilbilden. Om samhället ser ut så, vilket det gör, är det inte konstigt att man lätt glömmer bort att det yttre faktiskt inte spelar någon roll.
 
Trots att det var en befrielse för många för 70 år sedan när fångarna befriades från Auschwitz. Det känns overkligt att det bara var 70 år sedan. Men inte ska de få som fortfarande lever, behöva se ett samhälle där vi är påväg åt samma håll igen? Låt oss faktiskt lära oss av historien. Det får inte hända igen!
 
En enda person kan inte stoppa det. Men tillsammans kan vi hjälpas åt för att se till att vi slipper skriva in ytterligare en tragisk historia i våra historieböcker. Tro inte att det inte är någon idé att agera för att det inte kommer hända under vår levnad. Men vi måste agera nu. Det kan hända under vår levnad om vi inte gör någonting. Man behöver inte skriva i tidningen, och man behöver inte stå med några plakat på ett torg. Det viktiga är vad man säger och gör mot andra människor.
 
Genom att påminna människor runtomkring vad som hände, kan det leda till att någon, som kanske är rasist eller nazist tänker om.
 
Det blir inte bättre av att man blundar för det, och försöker glömma. Det är då det upprepar sig. Jag har dock full förståelse för offren. Vad de gick igenom under andra världskriget kan vi inte ens föreställa oss, även om vi kan få oss en bild av det. Så om dom inte vill berätta, är det förståeligt. Men  vi vet åtminstone att det har hänt. Och vi vet att det var otaligt många oskyldiga människor som fick sätta livet till för att dom var sig själva.
 
Så det är med blandade tankar som det är förintelsens minnesdag. Det är en bra dag eftersom många befriades från helvetet i Auschwitz. Men det är också en dyster dag, eftersom samma sak håller på att hända igen.
 
Låt det inte hända igen!

Sjuk

Just nu sitter jag hemma och har ganska tråkigt. Är förkyld och har varit det i omgångar hur många gånger som helst sen hösten började. Egentligen borde man inte klaga för finns ju dom som har värre sjukdomar. Men det är klart att man börjar tröttna nu. Ska försöka gå till skolan imorgon i alla fall. Lär ha världens läxberg framför mig. Men eftersom jag knappt haft några läxor under hela det här läsåret är det väl på tiden att jag får det.
 
Inom kort kommer det ut ett inlägg som handlar om livet efter olyckan. Egentligen känner jag att det är ett avslutat kapitel, men jag känner ändå att jag verkligen förändrats efter olyckan. Så det vore synd att låtsas att allt var frid och fröjd så fort jag kom tillbaka till skolan. För så såg inte riktigt verkligheten ut.
 
Så dom som vill läsa om det får helt enkelt hålla utkik!
 
Kan avsluta med att säga att när jag loggade in idag på blogg.se så hade jag fått massa nya kommentarer. Superkul!
 
 

Reflektion över forna tider

Sitter just nu på bussen på väg till skolan. Börjar kl. 11 som vanligt på torsdagar.

Men kom och tänka på en sak.

Jag har ingen vidare kontakt med jämnåriga som bor i Deje. Det finns säkert många orsaker till varför jag valde bort kompisar. När jag var liten lekte jag med typ alla i klassen och sen slutade jag helt enkelt va med dom. Och ingen av dom har gjort något fel. Det var jag som ändå valde bort dom.

Och fick den här tanken på hur mitt liv skulle sett ut om jag faktiskt hade haft kontakten med dom idag. Jag vet att man inte ska tänka så för man gör dom val man gör.

Men kan inte låta bli att tänka på om jag hade varit den person jag är idag som klarar av grupptryck väldigt bra. Hade jag ändå vara den Elin jag är idag som jag är stolt över? Eller hade jag varit en helt annan person?

Troligtvis hade jag inte varit samma person. Men det behöver inte innebära att det isåfall hade varit något negativt. Det kunde lika gärna ha inneburit något positivt. Men jag hade antagligen varit en annan person.

Ganska intressant att tänka på och reflektera över. Men nu ska jag snart av bussen!