My trip to England part 2

Dag 2 var det dags att åka till London på en dagstur. Det hade jag längtat efter. För ändå sedan jag lärde mig mina första ord på engelska, har jag tyckt att det skulle vara roligt att åka dit. Vi påbörjade vår resa, genom att åka buss ifrån Othona, till ett litet ställe som hette Southminster. Därifrån tog vi tåget mot Wickford, där vi skullle göra ett tågbyte, för att sen fortsätta vår färd mot London. Vi klev av på Liverpool Street, där vi bytte till tunnelbana. Det var lite drygt, för jag trodde att vi var framme. För nu var vi ju i London. Men som jag snart märkte, så var London en stor stad. Så om jag inte ville falla ihop i en hög av utmattning, var tunnelbana ett bra val av ledarna. Innan jag visar bilder från London, kommer här lite bilder från tågresan. 
 
 
 
 
 
 
 
Framme vid Liverpool Street, och byte till tunnelbana. Här kan ni se en bild där de olika tunnelbanelinjerna visas. 
 
 
Väl framme så var det dags att besöka Svenska kyrkan i London. Det var väl en liten bit, men det var bara ett stenkast bort, i jämförelse med den promenad som väntade mig sen. 
 
Inne på Svenska kyrkan, fick vi träffa bland annat en volontär, som berättade hur det är att bo och leva i London. Det tyckte jag lät riktigt intressant. Därefter, blev det fika med kanelbullar. Efter det, fick vi roa oss på egen hand i London, i några timmar. 
 
 
 
 
Två bilder inifrån kyrkan. 
 
 
Efter besöket i Svenska kyrkan, fick vi roa oss på egen hand i London. Givetvis var jag tvungen att shoppa lite på Primark, även om jag från början inte visste vad det var. Men det var garanterat ett misstag att gå in där, för den största summan av mina fickpengar, gick åt på primark. Och jag har svårt för folkmängder, när folk buttas och har sig. Att stå som packade sillar, är inte riktigt min grej. Jag får liksom panik. Så logiken var väl inte helt på topp, när vi gick till Oxford Street, som ligger mitt i London. Men i och för sig får man tåla att folk buttas, när man är utomlands.
 
Efter primark funderade jag på hur jag skulle kunna få med mig allt hem på flyget, när resväskan nästan var full när jag åkte hemifrån. För man kan väl säga att jag hade shoppat loss, vilket jag normalt inte brukar göra. 
 
Efter shoppingen, så gick vi och åt på McDonald's. Det hade varit roligare att äta något mer typiskt engelskt. Men på grund av lite tidsbrist, slutade det hela med att vi fick springa vidare på Londons gator, med maten i händerna. Inte riktigt så bra, men vi valde att gå, istället för att ta tunnelbana, så då fick det bli så. Att dessutom slänga i sig lunchen, när man slarvade med maten dagen innan på grund av nervositet, är väl inte jättebra. Men som sagt, jag överlevde ju det med.  
 
Nu kommer lite bilder, från kön till kassan på Primark, picknicken på McDonalds, samt lite andra bilder, som jag tog på vår "lilla" promenad i London, från Oxford Street, ända bort till Westminster Abbey. (Det var tydligen längre att gå, än vad vi trodde). 
 
 
 
 
 
 
På vår väg mot Westminster Abbey, tog vi en kort paus vid Buckingham Palace. Och det behövdes. Ni kan försöka föreställa er hur varmt det var att halvspringa genom en bra bit av London. Det var soligt och varmt, och jag hade som ni ser, skjorta och jeans på mig. Dessutom hade jag med mig en tung ryggsäck, kamera samt en primark-kasse full i kläder och skor. Att springa med den packningen, var rena rama träningspasset. Men jag är tacksam för att vi faktiskt inte tog tunnelbanan, eftersom vi fick se mycket mer av London genom att gå, än att åka tunnelbana. 
 
Efter Buckingham Palace, var vi snart framme vid vårt mål - Westminster Abbey. Men innan vi kom fram, så gick vi igenom en jättemysig park. 
 
 
 
De här byggnaderna, är verkligen så mycket England för mig. Det är svårt att förklara, men det var som att det verkligen gick upp för mig att jag var framme i England, när jag såg de här byggnaderna. Antagligen är det något slags bostadshus. 
 
 
Självklart måste man ta en groupie när man är i London! 
 
 
Svetten rann vid det här laget, och fötterna pulserade. Men efter cirka 45 minuters promenad, så var vi äntligen framme vid Westminster Abbey, där vi var på guidad tur. Tyvärr kan jag inte dela med mig av några bilder inifrån, då det var fotograferingsförbud inne i kyrkan. Men det var en upplevelse. 
 
Dock fick jag några bilder, påväg från kassan där man betalade inträdet, och var påväg in i kyrkan. Och de kommer här. 
 
 
 
 
Detta är Englands äldsta dörr. Dock kommer jag inte ihåg från vilket årtal, men eftersom England har en historia från långt bak i tiden, så lär dörren vara rätt gammal. 
 
På den guidade turen inne i kyrkan, fick man en varsin teknisk sak, som såg ut som en telefon. Med hjälp av den, kunde man få reda på vad olika saker i kyrkan var. Man fick också en karta, som visade åt vilket håll man skulle gå på den guidade turen. 
 
När den guidade turen var slut, var det dags för att delta på en gudstjänst. Och den var väl av det lite mer udda slaget. Jag förstod inte så mycket, men det fanns också vissa inslag av saker som påminde om Svenska kyrkan. Men ja, det ska mycket till för att jag ska kalla en gudstjänst för konstig igen, för den var verkligen skum. Det var med många präster. Typ 13 eller något i den stilen. Och några av dom, satt bara stilla. Det var bara några av dom, som faktiskt gjorde något under gudstjänsten. Och vid några tillfällen, var det en präst som dinglade med något rökelsekar eller vad det heter. Och det luktade något så enormt. Det kändes som lite halvt astma-varning, men det gick bra. Men jag har iallafall konstaterat att man nog inte bör jobba som präst i England, om man har astma. 
 
Gudstjänsten var inte bara konstig och halvt omöjlig att förstå sig på. Det var också en häftig upplevelse. För det var framförallt coolt att få fira gudstjänst i en så stor kyrka. Bara det är en upplevelse i sig. Speciellt om man är kulturintresserad som jag. Men jag kom också ner i varv en hel del, när kören sjöng. Den akustiken var väldigt svår att beskriva. Det enklaste sättet att beskriva känslan jag fick av akustiken är najs. 
 
 
 
Efter gudstjänsten, hade det börjat bli sen eftermiddag, och det var dags att bege sig hem till Bradwell-on-Sea och få sig en god natts sömn på Othona Community. Påväg från Westminster Abbey, gick vi förbi Big Ben. Så givetvis var jag tvungen att ta den halvt obligatoriska Big Ben-selfien. Och sen lyckades jag ju få med både Big Ben och London Eye på samma bild. Även denna gången halvspringandes, för att vi skulle hinna med tåget. 
 
Även denna gång, sov jag mycket gott. Och jag var helt övertygad om att det inte var sista gången jag var i London. Jag ska tillbaka! 
 
Snart kommer del 3. 
 

My trip to England part 1

Nu ska jag dela med mig av den första delen av resan till England. 
 
När vi hade landat på Heathrow, var det som det brukar vara, diverse moment innan man kommer ut ifrån flygplatsen. Det gick bra, ända tills jag skulle gå igenom passkontrollen. Det var olika automater där man skulle skanna sina pass. Och resten av gruppen kom igenom, men jag lyckades hamna i efterkälken. För att hinna ikapp, så skulle jag ta en kö som var kortare, men då stängde dom den kön. Då provade jag att byta, men det gick inte. Och det som verkar vara mer regel än undantag, var att personalen inte förstod att de gjorde det mycket svårare för mig att komma ikapp gruppen, för att de stängde varenda kö som jag försökte ställa mig i. Jag vet inte om det berodde på att jag inte var tydlig nog när jag stapplande försökte förklara mig på engelska. Eller så berodde det bara på mitt vanliga oflyt. 
 
Men nåväl. Jag kom ut, efter lite möda. Och på väg ifrån flygplatsen, så åkte vi i världens minsta buss. Tyvärr tog jag inget foto. Men det var en liten skolbuss, med tre säten på ena sidan, och två på andra. Så gången var extremt trång. Dessutom kunde jag inte ha bältet på axeln, utan fick ha det lite halvt mitt på armen. För sätena var också i miniformat. Observera att jag faktiskt klev på bussen på rätt sida. Fast jag måste erkänna att det var konstigt att ratten var på höger sida, istället för på vänster. Men jag vande mig vid vänstertrafiken såpass mycket, att det var konstigt med högertrafik, när vi var tillbaka i Sverige.
 
Vi åkte direkt till Chelmsford, och tittade på katedralen, som ni ser på bilden nedan. Det var soligt och varmt. Och jag hade förväntat mig regn i princip varenda dag, så jag hade bara jeans med mig. Och det lyckades vara soligt och varmt varje dag, så man kan väl säga att jag hade det ganska varmt under min resa.  
 
 
När vi hade varit och lämnat av vår packning inne i ett rum i katedralen i Chelmsford, var det äntligen dags för mat. Och jag var vid det här laget, vrålhungrig. För jag hade i princip levt på godis och chips. Det senaste målet jag hade ätit, var kvällsmaten, kvällen innan. För på grund av min rädsla inför flygandet, klarade jag heller inte av att äta på flyget. Så med andra ord var jag hungrig. 
 
Jag och några till, som jag kom att umgås med rätt mycket med under resan, letade upp ett matställe inne i en galleria. Jag beställde en hamsalad, och när jag fick den, möttes jag av det här: 
 
 
Givetvis var det gott. Men jag hade förväntat mig att skinkan eller vad det nu var, skulle vara strimlad. Och att samtliga ingredienser skulle vara ihopblandat. Som en sallad ser ut i Sverige. Men det här var tydligen den engelska varianten på sallad. Inte för att det gjorde någonting, men jag hade bara varit i England i några timmar, men även om mycket var lika, så fanns det en del kulturskillnader. Bland annat synen på vad en sallad är. Jag beställde också en coca cola, eftersom jag inte hade någon aning om vad de andra läsken var för något. Och det var lätt den godaste colan jag någonsin druckit! Jag vet inte varför, men den smakade annorlunda, på ett bra sätt. 
 
Det är synd att jag inte minns namnet på matstället, för jag skulle starkt rekommendera att äta mat där. Mestandels för att den äldre mannen som jobbade där, blev så överlycklig när han hade fått besökare ända från Sverige till sin restaurang. Riktigt skön snubbe! 
 
 
Efter ett kort besök i Chelmsford, hämtade vi vår packning, och satte oss på bussen mot vårt boende. Det hette Othona Community, och låg utefter kusten i byn Bradwell-on-Sea. Det är Othona ni kan se på bilden här ovan. Dock togs denna bild några dagar senare, sent på kvällen. Huset är miljövänligt. Det innebär att huset var isolerat med halm. Jag var lite orolig för att jag skulle få ont av allergin på grund av detta, men det gick bra. Huset var byggt av material, så om man skulle överge det, skulle i princip hela huset brytas ner, förutom spikar och sånt krafs som inte bryts ner naturligt.
 
Dessutom var de självförsörjande med vatten och el. De hade sitt egna vindkraftverk. Så om man duschade för länge med varmt vatten, så tog det slut. Och när det var slut, så var det slut. Så antingen fick man isåfall duscha kallt, eller vänta tills det hade blivit mer varmvatten. Men efter att ha varit i Taizé, så vet jag precis vad det innebär.
 
Tanken var också att man skulle hjälpas åt. Det innebar att vi som gäster, fick diska efter en frukost. Och den tanken gillade jag, eftersom jag kände mig så fruktansvärt oförskämd att bara lämna disken och gå. Efter att ha gått hemma under ett år, har jag liksom fått lära mig att diska, för allas trevnad. Så den gången jag och några till fick diska, kändes det betydligt mer okej, att tidigare bara ha lämnat ifrån sig disken. 
 
Avrundar den här delen med lite bilder inifrån Othona. 
 
Matsalen. 
 
 
En hel drös med soffor, där man kunde umgås och ha det trevligt. 
 
 
De här manikerna, visade lite olika värden för elen och solpanelerna, Typ så, har inte så bra koll, så kan inte heller förklara så bra. 
 
 
Och här har vi lite mer hörn där man kunde hänga. Och svängde man vänster, kom man till rummen där vi sov. Och till höger var det inte så intressant, för där fanns det bara i princip en städskrubb och en toalett.
 
 
Inifrån byggnaden, ut på gården. I det vita huset, bodde också några av oss som var på resan. Fast jag bodde i den bästa byggnaden, alltså den jag tagit detta foto ifrån, för där fanns det wifi. Inte för att jag inte överlever utan cyberspace, men ändå. 
 
I nästa del, som jag hoppas kommer snart, så skriver jag om resan till London. Hörs då, om inte tidigare!