Alla kan väl blåsa ballonger?

Ni har dom senaste veckorna kunnat följa min resa igenom sjukhusvistelse och till viss del återhämtning. Jag tänkte nu dela med mig av hur det har varit för mig att växa upp med gomspalt. Det har som med allt annat haft sina toppar och dalar.
 
Så länge jag kan minnas har jag varit medveten om att jag är född med gomspalt. Jag minns inte så mycket från när jag var liten. Men jag har aldrig direkt tyckt att min gomspalt varit något konstigt. Den har alltid varit en del av mig vare sig jag velat det eller inte. Det har blivit en naturlig del av mitt liv just för att vi varit på läkarbesök till Örebro relativt regelbundet där intervallen bestod av några års mellanrum. 
 
Det har dock funnits situationer då jag tyckt det varit jobbigt att ha gomspalt. Jag ska ge några exempel.
 
Ibland när jag har berättat om att jag har gomspalt har människor runt omkring mig nästan tyckt synd om mig. Det är ju bra att de bryr sig om mig, men varför ska man tycka synd om mig? Jag föddes ju med gomspalt, så jag vet inte hur det är att inte ha det. Det är ju precis samma sak som att ni andra inte vet hur det är att ha gomspalt?

Och eftersom jag inte vet hur det är att inte ha gomspalt, är det svårt för mig att vara ledsen över något jag inte känner till. Det vore en sak om man tyckte synd om mig om jag var svårt sjuk eller så. Men jag är ju frisk. Så jag förstår inte varför man ska tycka synd om mig bara för att jag föddes med kluven gom? Det är ju liksom fixat nu.
 
För mig är det helt naturligt att ha gomspalt. Och kanske tycker folk synd om mig bara för att begreppet gomspalt inte är lika naturligt för dom? Jag klandrar ingen. Ibland kan jag uppleva det som jobbigt när folk tycker synd om mig. När ska folk fatta att jag är precis lika frisk som alla andra? 
 
En annan situation som faktiskt brukar vara väldigt jobbig är att blåsa ballonger. Jag har väldigt svårt för att blåsa upp ballonger. Det är svårt att blåsa upp ballonger för mig på det sättet att jag inte har krafterna. (Jag ska prova längre fram och se om operationen hjälpt något mot detta också). Jag kan försöka blåsa upp en ballong i en evighet men det går inte. Och oftast får jag ge upp efter ett tag för att jag får ont i gommen och blir andfådd.
 
Det är inget jag vanligtvis lider av, men det är klart att det har inträffat problematiska situationer. Problemen uppstår när man är flera personer som ska hjälpas åt att blåsa upp ballonger.
I en sån situation försöker jag förklara att jag hemskt gärna vill hjälpa till, men jag klarar inte av att blåsa upp ballonger på grund av gomspalt. Tyvärr märks det i just sånna situationer att kunskapen om LKG är alldeles för liten. Jag förstår inte hur det kan bli en så stor grej av att jag inte kan blåsa upp en ballong. 

Reaktionerna blir ungefär att jag bara skyller ifrån mig för att jag är lat. Så ibland kämpar jag och min stackars gom på ändå med ballongerna så folk får se att jag faktiskt inte klarar av det. Men ska jag ens behöva bevisa det? Om någon sitter i rullstol förstår människor om den personen inte kan gå. Personen behöver då inte bevisa att den inte kan gå. Men om man säger att man inte kan blåsa ballonger verkar ingen förstå. Om människor hade kunskap om LKG skulle sånna här situationer knappt uppstå.
 
Det finns säkert fler exempel då man har möts av konstiga blickar när man har förklarat. Tyvärr ser samhället ut på det sättet att man hela tiden måste förklara. Men jag har slutat med att förklara allting. Jag är som jag är, och jag ska väl inte behöva förklara varför jag är som jag är? Behöver du förklara för andra varför du är som du är för att du inte har gomspalt?
 
Troligtvis är det på grund av att massa läkare tittat och grejat i min mun sen jag föddes som jag fått kämpa med läkarskräck och tandläkarskräck. Alla har säkert nån gång varit rädda för tandläkaren. Men i mitt fall har det hänt att jag i panik har skrikit att jag inte vill. Rädslan var helt enkelt så stor. Jag tycker fortfarande att det är lite obehagligt när vårdpersonal ska titta i munnen på mig, men nu har jag lärt mig att hantera det. Nu är jag ju större och förstår lite mer varför vissa saker måste göras. Dessutom kan jag fråga.
 
Hur gjorde jag för att hantera min fobi?
 
Tack vare att jag lyssnade på musik och avslappning gick tandläkar och läkarbesök bättre och bättre. I början var det svårt att släppa kontrollen och fokusera på musiken, men det blev lättare ju mer jag använde metoden. Och idag kan jag i regel gå till både tandläkare och läkare utan att behöva lyssna på musik. Nu behöver jag bara lyssna på musik när jag ska göra jobbiga ingrepp, såsom tandutdragning och operationer. Men både senaste tandutdragningen och operationen gick så bra. Så jag kanske kan skippa musiken nästa gång.
 
Den jobbigaste perioden var någonstans runt mellanstadiet och högstadiet. I och för sig var jag allmänt missnöjd med mig själv. 

Men tanken på att jag inte hade en likadan gom som alla andra gjorde mig ledsen. Speciellt eftersom det fanns saker jag inte klarar av, eller har svårt att klara av. Tillexempel att blåsa ballonger. Det fanns en period då jag verkligen önskade att jag aldrig hade haft gomspalt. Jag ansåg mig själv vara misslyckad på grund av det. Jag skämdes över gomspalten och ville inte prata om den. Om jag inte pratade om den så fanns den inte. Men den fanns ju alltid kvar. Alla bevis fanns ju i munnen. 

Jag trodde att folk skulle se ner på mig om de visste det. Men dom flesta i min omgivning visste redan om det vid det här laget. Men jag ville ha en likadan gom som alla andra. Jag var ju så konstig för att min gom inte var som alla andras. 

Tänk att alla mina fördomar om hur folk såg på mig orsakade många utav tankarna. Utan mina fördomar hade det säkert underlättat en hel del under resans gång. 
 
Man kan välja att gräva ner sig totalt i något som inte går att förändra, eller försöka glädjas åt det. Tillslut kom jag till en punkt då jag faktiskt bestämde mig för att se positivt på min defekt. Nu ser jag konstigt nog min gomspalt som en gåva. Jag vet att det kan låta sjukt konstigt.
 
Men jag väljer att se gomspalten som en gåva. Jag har lärt mig saker som jag aldrig lärt mig annars. Och utan gomspalten skulle jag ju inte vara just den personen som jag är. 

Och vad tjänar jag på att deppa ihop och önska att gomspalten inte fanns? Den kommer inte försvinna, utan spåren finns alltid kvar. Jag har inte likadan gom som alla andra, men det kommer jag aldrig få heller. Jag kunde lika gärna fötts utan en arm eller en svår sjukdom. 

Jag önskar att kunskapen om LKG var mer spridd i samhället. Kunskapen är för dålig. Det leder till att vi som faktiskt har en sån banal missbildning kan klassas som "annorlunda". Men vi är precis som alla andra. Vi föddes bara med en ansiktsmissbildning som går att operera. 

Nu när jag har så gott som återhämtat mig efter operationen hoppas jag att jag efter återbesöken som väntar ändå ska kunna låta detta bli ett avslutat kapitel. Jag hoppas att jag får fortsätta sprida kunskap om LKG på mitt sätt, men jag vill inte längre dölja vem jag är. Med ett avslutat kapitel menar jag att jag ska försöka att se gomspalten som en gåva, och inte hamna i dom negativa tankarna. Det är bara slöseri på energi och tid. 

Bara för att man har en missbildning innebär det inte att folk ser ner på en. Vad jag vet är det ingen som sett ner på mig på grund av min missbildning. De flesta verkar se mig som Elin. De ser mig inte som en missbildning. 

Jag hoppas att jag ska kunna känna att jag vunnit när jag går ut från sjukhuset i Örebro efter sista återbesöket. Jag känner mig redan som en vinnare som faktiskt klarade operationen och vågade ta beslutet om operation som en vuxen. 

Snart är äntligen kampen över. För ja, det har varit en kamp. Det har varit en kamp både mot min sjukvårdsskräck. Men det har också varit en kamp mot att försöka acceptera sig själv. Att sluta se sig själv som en missbildning. Jag är inte missbildad. Jag är precis som jag ska vara!

Det är en lätt match att acceptera andra människor, den svåraste utmaningen är att acceptera sig själv.


Personligt mobilskal gratis

Det finns reklam om att man på olika hemsidor kan designa sina egna mobilskal så dom blir personliga. Det är säkert bra att den möjligheten finns för den som vill. 

Jag har under en tid känt att jag är så less på mitt mobilskal. Men egentligen så är det inget fel på det, förutom att färgen inte alls är densamma som när jag köpte skalet för lite drygt 1,5 år sen. Köpte det i oktober 2013. 

Jag kom då på att ta fram min kreativa sida och "designa" en egen baksida. Det fiffiga med just min baksida är att den är löstagbar. Så jag kan välja själv vilken baksida jag ska ha. Visst blir det inte samma sak som ett skal man designar på internet. Men det blev enligt mig skitsnyggt och kostade dessutom inte ett öre. Eller ja, vissa ören kostar det, eftersom materialet vid något tillfälle har köpts in. 

Om du också vill pyssla på samma sätt, gör såhär: 

Du behöver ha ett genomskinligt skal! 

Klipp ut en bit papper som du ska ha som baksida. Baksidan ska täcka hela mobilen. 

När du fått fram rätt storlek, får du skära ut där det ska vara hål. Tillexempel vid mobilkameran. Annars måste du ta bort det fina pysslet varje gång du ska ta kort. 

När baksidan är färdigklippt i rätt storlek och diverse annat som man kan behöva klippa till, är det dags för att dekorera. Det går bra med klistermärken, tidningspapper, foton. Allt går, men det ska helst vara ganska platt. 

Limma fast det och låt torka. 

Om det behövs, lägg baksidan i press efter att limmet har torkat. (Min baksida blev böjd av limmet, så den ligger pressad under några böcker över natten). 

KLART! 


Även fast baksidan inte är så vattentålig och annat, så blev det riktigt snyggt. Inte alls så tråkigt som förut. Och dessutom är det ju ingen som har en likadan baksida som mig. 😃 

Idag var det förövrigt första dagen i skolan efter operationen. Jag är rätt sliten men det är skönt att vara tillbaka i vardagen igen. Jag verkar inte heller ha missat särskilt mycket i skolan, men det lär jag få veta mer om under veckan. Jag är trött så orkar tyvärr inte skriva om skolan. Men jag hade iallafall bara spanska och fotografisk bild idag. Kanske skriver imorgon mer om idag. 

Snart back on track

Jag har inte så mycket inspiration för tillfället. Bättre inlägg är påväg. Men tänkte slänga in en lägesrapport iallafall. Det var några dagar sen nu. 

För några dagar sen slutade jag helt med alvedon. Egentligen hade vi tänkt att jag smått skulle trappa ner på det, men jag glömde att ta alvedon en gång. Och efter det bestämde jag mig för att prova och se hur länge det gick utan alvedon. Och hittills har det gått väldigt länge.

Det som har varit drygt har varit att jag börjar längta efter att få äta vad jag vill. Det börjar bli ont om idéer hur man kan variera sig. Men idag är det sista dagen med purémat!! Så imorgon får jag äta som vanligt. 

Och för att göra saken ännu bättre så ska jag tillbaka till skolan på måndag för då får jag vistas i skolan igen. Har inte fått gå till skolan än efter operationen på grund av infektionsrisken. På måndag ska jag också träffa specialpedagogen också ska jag få hjälp med hur jag ska jobba ikapp allt jag missat. 

Nu börjar ett nytt kapitel och det ska bli spännande! 


Vissa kanske tycker att detta inte ser så gott ut. Det är inget mer märkvärdigt än mixad falukorv och grillkrydda. Så gott! Jag var tvungen att mixa korven så det höll sig inom ramen puré.