När livet inte blir som man tänkt sig del 3

Det har nu gått 8 månader sedan jag hoppade av folkhögskolan. Jag har aldrig känt mig så misslyckad i hela mitt liv. Jag hade målat upp någon slags bild om hur bra det skulle bli. Så givetvis var besvikelsen stor när jag insåg att det inte blev som jag hade tänkt. 

Men livet har sina motgångar. Det gör fortfarande lite ont när jag tänker på hur hösten varit. Men snart kommer en ny höst. Och då hoppas jag på att få börja på universitetet i Örebro och läsa till audionom. Jag vågar inte hoppas på att det ska bli perfekt. För risken för besvikelse är stor. Men jag hoppas på att hösten ska få bli en revansch. 

Även om hösten inte blev det jag tänkt, har jag fått uppleva så mycket spännande saker, som jag inte hade hunnit på ett år, ifall jag hade gått i skolan. Jag har tagit körkort, studerat naturkunskap på distans, fått jobb, rest till England, övervunnit min flygrädsla. Men framförallt har jag fått tid till att läka såren och acceptera hur grundskoletiden blev. För såren har alltid skavt inombords. Men tack vare att jag haft mycket tid för mig själv, har jag haft tid att se saker ur nya perspektiv. 

Men det har också varit påfrestande. Speciellt innan jag fick jobb. För jag satt hemma om dagarna, och pluggade körkortsteori och naturkunskap. Och var ute och gick samt lyssnade på musik. Samtidigt som det var fridfullt, var det också påfrestande. Jag såg inte så mycket människor under dagarna. För alla andra var ju på jobbet eller i skolan. 

Jag fick heller inte det minsta flyt på rutinerna. För när jag inte hade någon tid att passa, blev det lite som det ville. Och trots att jag försökte få en fyrkantig vardag, så raserades allt totalt. Vart var regelbundenheten? Jag saknade att ha något att gå till varje dag. 

Men nu kan jag se att det börjar lösa sig. Även om jag bara har timvikariat, så är det ändå något. Och att ha haft en praktikplats i kyrkan sedan februari, har varit ett tidsfördriv. Det har hjälpt mig att få vardagen att funka bra, trots att jag inte har så jätteregelbundna rutiner. Det har liksom blivit en slags rutin att inte ha en rutin. 

Jag har hunnit med mycket. Och fått en mängd nya erfarenheter. Men det har varit tufft att släppa känslan av att vara misslyckad. Men nu siktar jag framåt. Jag hade snarare varit misslyckad om jag gått kvar på folkhögskolan. För då hade jag inte lyssnat på mig själv. Och jag var väl ganska stressad då. Och nu när jag varit hemma, så har jag lärt mig att sätta stopp. Jag har lärt mig att vara snäll mot mig själv. 

Jag har verkligen fått lära mig att det inte gör något att det blir fel ibland. För det lär man sig av. Och varför är jag misslyckad, när det var skolan som gjorde fel, och inte jag? 

Och jag är samtidigt glad för att jag hamnade snett i höstas. För jag hade aldrig fått börjat i gitarrorkestern då. Och där får jag ny energi. Där blev jag välkomnad från första stund. Det var inte det minsta konstigt att jag kom in som ny. Utan jag blev en i gänget direkt. Det tycker jag tyder på att man hamnat rätt. För man hamnar inte rätt, när man måste stånga sig blodig för att bli en i gänget. 

Mina visioner om framtiden har ändrat sig också. När jag tog studenten, hade jag nån slags tanke om att bli musikterapeut. Eftersom jag tycker om musik och att hjälpa människor. Men nu vill jag istället bli audionom. Och jag har aldrig varit mer säker på min sak. 

Det är en slump att jag sökte audionom, för i våras visste jag inte vad det var. Men genom lite research under året, så har jag insett att det passar mig. 

Jag får hjälpa människor, jag får använda mina kunskaper i musik, och det är ett ganska fyrkantigt yrke, där man får vara nörd. Och om jag känner mig själv rätt, så är det precis ett sånt yrke, jag behöver. Förhoppningsvis blir det rätt. Men man vet aldrig. Kanske hamnar jag på ett helt annat ställe. Det vet jag inte. Men tack vare att jag hoppade av folkhögskolan, så är jag inte rädd för att misslyckas längre. 

Avhoppet har hjälpt mig att våga drömma, och att våga satsa. Blir det fel så blir det. Men tar man aldrig chanser och risker, får man aldrig möjligheten att lyckas!! 

Att acceptera det som varit - 2 år efter olyckan.

Det känns lite tveksamt huruvida jag ska skriva ett nytt inlägg om olyckan eller inte. Det känns som att orden börjar ta slut. Men jag har ändå kommit fram till, att jag faktiskt måste det. För tankarna snurrar fortfarande ibland. Och om jag inte pratar om det, kommer demonerna en dag att komma tillbaka. Tyvärr måste man våga prata om sin bakgrund, för det är det enda sättet att en dag bli fri från det. 
 
Så här 2 år efter olyckan, har jag börjat känna att jag faktiskt kan börja leva igen. Jag är verkligen tacksam för att jag lever. Jag var inte redo för att dö, och det gjorde jag inte. Jag fick en ny chans till att leva. Trots att jag fick gå igenom helvetet, var det nödvändigt, för att jag skulle hitta lyckan i livet. Vetskapen om att frontalkrockar är riktigt allvarliga saker, har gjort att jag faktiskt uppskattar livet. Även när det tar emot. 
 
Jag har stundtals känt en sån ilska över personen som fick sladd och körde in i oss. Och undrat varför det var tvungen att hända. Jag var ju bara 17 år, men tvingades leva med denna erfarenheten i min ryggsäck. Kunde inte personen låtit bli att få sladd? Det kändes så orättvist att jag skulle straffas, på grund av en annan människas sladd. Men livet är faktiskt inte alltid rättvist. Och garanterat ingen dans på rosa, fluffiga små moln.Och hemska saker händer, men man måste gå vidare i livet, även om det gör ont. Och att olyckan inträffade 2 veckor innan 18-årsdagen, gjorde lite extra ont. Mest för att jag längtade så efter körkortet, och det kändes som att den möjligheten försvann i samband med olyckan. 
 
Jag har försökt sett olyckan ur ett opartiskt perspektiv, men har hela tiden hittat saker, för att förneka det. Det kändes bättre att skylla allt på personen som fick sladd. Att personen gjorde det med flit. Att det var en ren olycka, ville jag på något sätt inte acceptera. Det gjorde för ont att tänka på att det var en ren olycka.
 
Men när jag gjorde halkbanan, och insåg att man faktiskt inte kan göra så mycket när sladden väl kommer, vände det. Att veta något teoretiskt, var lätt att sopa av sig, och förneka. Men att få det svart på vitt rent praktiskt, gick inte att förneka. Så nånstans var halkbanan en väldigt viktig del för mig, att faktiskt bearbeta olyckan. Jag började finna mig i att det var en ren olycka, och personen gjorde det inte med flit. Normalt funtade människor, vill inte krocka.
Jag har påbörjat en förlåtelseprocess. Men tro mig, det kommer ta tid. Faktum kvarstår, att både jag och min familj hade kunnat dött, eller bli skadade för livet. Men för att jag en dag ska kunna acceptera olyckan på samma sätt som allt annat som jag gått igenom, måste jag förlåta. Ordet förlåt är tro det eller ej, nyckeln till att kunna gå vidare, i många fall. Även om det ibland kan göra ont att behöva förlåta, och att säga förlåt.
 
Under tiden, som jag försöker förlåta, är det också viktigt att vara tacksam över det man har. Som jag fått bevittna, kan hela livet vändas upp och ner på ett ögonblick. Det är inte säkert att de människor man har runtomkring sig, finns där imorgon. Det är inte säkert att mitt liv ser ut likadant imorgon som det gör idag. Man har faktiskt inte 9 liv. Vi har bara 1. 
 
Tidigare under mitt liv, har jag varit rädd för i regel allt. Jag var väl rädd för att leva kan man säga. Jag var en levande person, men var bara som en vandrande vålnad. Jag levde egentligen inte, känns det som nu. Men nu har jag börjat leva, för jag vet att jag annars kommer ångra mig längre fram. Fast samtidigt är det inte så konstigt att jag var rädd för att leva, när det tidigare i mitt liv, nästan bara funnits saker i mitt liv som gjort ont i själen.
 
Men nu vet jag att jag inte kan oroa mig för olyckor och hemskheter hela tiden. Man kan inte skydda sig från allt. Man måste passa på och leva lite också. I maj ska jag åka till Chelmsford, England. Och jag är rädd för att flyga. Men jag kan nog faktiskt påstå, att jag aldrig skulle tagit mig an den utmaningen, om det inte varit för olyckan. Då hade jag garanterat storvägrat, och det hade varit nästintill omöjligt, att få min rumpa på ett flygplanssäte.
 
Anledningen till varför jag vill försöka ta steget med att flyga nu, är att de tre värsta sakerna som skulle kunna hända, enligt mig, har varit att råka ut för en trafikolycka, att operera gommen igen och att flyga. Eftersom jag nu överlevt 2 av punkterna, är det självklart att jag även ska klara av den tredje punkten. 
 
Så oavsett om jag vill acceptera det eller ej, har jag egentligen mycket att tacka olyckan för. För helt ärligt, vet jag inte hur länge det hade tagit innan jag hade börjat leva annars. 
 
Under året som gått, har jag kommit i situationer, där det har varit ett perfekt tillfälle, att få berätta om olyckan. Men det har aldrig blivit av. Mest för att jag undviker ämnet, när jag är på bra humör, eftersom jag vet att det kommer göra ont inombords. Men också för att det varit många människor som inte känner till min historia, och därför kan jag välja att hålla det inom mig. Och jag har haft nån känsla av att jag kommer bli dömd om jag berättar. Men jag ska jobba på, att faktiskt våga öppna munnen och prata om det, när tillfälle ges. För det är ingen som kommer döma mig om jag berättar. Det är faktiskt inte mitt fel. Och det kommer aldrig sluta göra ont, om jag aldrig berättar. För varje gång jag pratar om det, kommer det göra lite mindre ont. Men det krävs en del mod, att våga dra upp stygnen på det sår som gör som mest ont i en. 
 
Det är ju faktiskt så mycket bra saker, som har kommit ut ur olyckan, så jag borde inte dölja min historia. Jag hade kanske fortfarande varit en vandrande vålnad som inte levde, utan olyckan. Och trots att det kändes som att det var kört, har jag ju tagit körkortet också. Så när allt kommer omkring, är det konstigt nog fler plus än minus, med olyckan. 
 
Man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet, men man kan inte fundera på det. Man måste leva, och uppskatta det man har. Olyckor och annat kommer alltid att inträffa, men man kan inte gå runt och oroa sig för att det ska hända. Då är det lätt att man missar lyckan i livet. 
 
Såret som uppstod inom mig i samband med olyckan, kommer nog göra ont ett tag, varje gång tankarna på den kommer. Men jag ska resa mig och bli starkare. Det finns nog någon sorts mening med olyckan, även fast jag inte riktigt hittat svaret på den frågan ännu. 
 
Livets nyanser är verkligen tydliga ibland. För 2 år sedan, var jag med om en trafikolycka, och kunde alltså ha dött. Jag föll ner till botten. Men nu sitter jag här, 2 år senare, starkare än vad jag var då. Och jag har ett jobb, som jag kan ta mig till med min bil. Jag trodde aldrig att min liv skulle se ut på det sättet för 2 år sen. Nej, inte ens för ett halvår sen om jag ska vara riktigt ärlig. 
 
Spåren av olyckan, kommer alltid finnas kvar i mitt liv, på ett eller annat sätt. Men jag tror att jag inom en snar framtid, ska kunna stå för vad som hänt, och inte dölja vem jag är. Lycka är ett val man gör, och i fortsättningen, ska jag försöka tänka så postivit det går. 

När livet inte blir som man tänkt sig del 2

Det har varit en del jobbiga dagar på sista tiden. Och jag ville inget hellre än att få någonting att glädjas över. Och glädjen fanns inte på skolan. 

Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra nu. Förhoppningsvis vet jag lite mer på måndag när jag varit på arbetsförmedlingen. Men jag har åtminstone funnit något att glädjas över - en gitarrorkester! Jag kunde verkligen inte ha hamnat mer rätt. 

Jag blev verkligen sedd och välkomnad från första stund. Det känns som att det här kan bli riktigt bra. Äntligen fick jag vara glad, efter att ha varit deprimerad den senaste tiden, och inte funnit lyckan i någonting. Inte ens musiken.

Men nu är jag tillbaka, och ser framemot allt annat roligt som väntar mig!