Den fula fjärilen

Sitter och rensar datorn på bilder. Hittade en screenshot på en text/dikt som jag skrev för antagligen ganska längesen. Skrev ner den här. Så varsågod. 
 
Det var en gång en fjäril. 
En gång kunde hon flyga. 
Hon var lycklig, för hon hade precis lärt sig hur man flyger. 
Men som en blixt från klar himmel kom regnet.
Nu kunde hon inte flyga längre. 
Hon ser sin spegelbild i en vattenpöl. 
Där ser hon att hon bara är en liten klen mask. 
Inget att ha för världen. 
 
Men då kommer en mask förbi.
-Varför är du ledsen? frågar han.
-Därför att jag bara är en fjäril.
Inget för världen att ha, svarar fjärilen.
-Men du, fjärilar är jättefina.
De pryder blommorna så fint under sommaren, och är ett tecken på att det är vår.
Du kanske bara är en fjäril, men du är en av världens finaste fjärilar, sa masken.
 
 
 

Som ett litet frö

Här är en dikt som jag kommit på nyligen.
 
 Som ett litet frö jag var.
Inte alls så synlig och betydelsefull för världen.
Växte mig större.
Växte mig till en fin blomma.
Faktiskt ganska synlig för världen.
 

En känsla

Här är en dikt som jag skrev för rätt längesen. Hittade den i datorn, så tänkte att jag kan lägga upp den här. Har ingen aning om vad den handlar om, men då får det bli en tolkningsfråga.  

 

Vad gör man när känslan kommer?

Känslan att inte duga som man är.

Känslan att man måste göra saker.

Känslan att alla andra är mycket bättre än en själv.

Man märker inget, men den finns där.

Känslan.

Den sårar.

Den gör ont.

Även om man tror att den är borta, är den fortfarande kvar.

Känslan som förstör.

Känslan som tar över.

Känslan som tar kontrollen.

Känslan som stressar.

Känslan som är stress.

Känslan.