I believe I can fly

Jag har så länge jag kan minnas varit rädd för att flyga. Nu pratar jag inte om vanligt pirr i magen. Utan nu snackar jag om ren och skär panikångest inför det. 

I maj ska jag åka till Chelmsford. Och just nu känns det nästintill som ett berg omöjligt att bestiga. Men samtidigt så är jag en riktig fighter, och vet att jag ska sätta mina fötter på engelsk mark, och känna mig som en vinnare. 

Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta och beskriva mina känslor. Jag får genom mitt skrivande rensa luften. Och jag tror att genom att jag skriver om min flygrädsla, kanske rädslan minskas något. 

Det är inte själva flygningen i sig jag är rädd för. För rent statistiskt sett är det större risk att krascha med bilen än att något händer under en flygning. Med andra ord är jag i trygga händer. 

Det som gör att jag är rädd, är öronen. Jag hade som liten problem med öronen pga av min gomspalt. Och jag har upplevt att jag är mer känslig för tryckförändringar än andra. Jag är alltid den som klagar först på att det gör ont i öronen om vi tex åker upp för en lång brant backe med bilen. Ett annat exempel är dykning. Jag hinner inte långt under vattenytan förrän det trycker såpass mycket att jag ger upp och simmar upp igen. 

Så hur ska det då gå nu när jag ska en bra bit upp i luften? Det är ju inte direkt bara att åka ner och vända när det trycker i öronen. När jag väl klivit på planet, finns ingen återvändo. Och det gör mig också orolig. Att inte kunna avbryta när det blir för jobbigt. 

På ett sätt känner jag på mig att det kommer gå hur bra som helst. Efter allt jag gått igenom är detta egentligen en lätt match. Efter alla rädslor jag hittills bekämpat, är detta dock den tuffaste utmaningen. 

Men den seger det kommer vara att landa i England, kommer vara oslagbar. För då har jag gjort det jag är som mest rädd för. Att flyga. 

Jag är beredd på att det kanske inte kommer vara helt lätt. Men jag vill ta mig an den här utmaningen. För jag vet ju egentligen inte hur det är att flyga förrän jag provat. Antingen är det så hemskt som jag tror. Men det kan ju också vara helt fantastiskt kul! Och det är ju inte förrän jag har flugit, som jag vet om det är något jag vill göra igen, eller inte. 

Av hela mitt hjärta hoppas jag dock att det blir en positiv upplevelse. För jag tycker om att resa. Jag vill se världen. Och klarar jag då av att flyga, öppnar det fler dörrar. 

Jag har varit rädd för hundar, tandläkaren, sjukhus, sprutor, operationer, hissar, att dö, att råka ut för en trafikolycka. 

Idag är jag rädd för att flyga. 

Om jag tänker efter, så har jag ju faktiskt övervunnit såpass många rädslor, att jag faktiskt bara kan nämna en rädsla så här rakt upp och ner. Och det säger väl ändå en hel del om att jag ändå är en fighter, som kämpar på för att inte vara rädd. 

Visst frågar jag mig själv varför jag frivilligt gick med på att åka till Chelmsford. För jag har alltid sagt att den som får upp mig i ett flygplan får en miljon. Med andra ord, jag storvägrar att flyga. 

Men nu är min flygbiljett bokad. Och det kan jag inte ta in. På något sätt är det för jobbigt för att ta in. Jag är liksom alldeles för skräckslagen för att vilja förstå. 

Jag har dock alltid sagt att rädslor är till för att övervinnas. Så då får jag väl ändå leva som jag lär också. 

Hur än det här slutar, kommer det här stärka mig på ett eller annat sätt. Bara det att ta beslutet att flyga, är ett enormt stort steg för mig. Den här resan handlar inte om att inte vara rädd. Den handlar om att ta sig till England via flygplan. Även om jag så har fullständig panik och bara gråter, spelar det mig ingen roll. Då får det bli så. För huvudsaken är att jag får flyga. 

Nu ska jag försöka släppa alla hjärnspöken som talar om för mig allt hemskt som kan hända. För hjärnspökena hör inte hemma i min hjärna. De kan gå tillbaka dit de kom ifrån. 

Nu har jag bestämt mig. 

Jag kan flyga, jag är inte rädd!!

Förintelsens dag

Under dagen har jag uppmärksammat att det är förintelsens dag. Och då är det klart att jag också ska uppmärksamma det här på bloggen.
 
Egentligen tycker jag det är helt sjukt att vi inte har lärt oss av historien. Vi pratar sällan om vad som hände i världen under andra världskriget. Det vi inte ser är att det håller på att hända igen. Ännu en gång placerar vi folk i fack. Det är ramar för hur man ska se ut, bete sig och leva. Och redan där är man ute på farligt vatten. Man vågar knappt nämna andra världskriget, Hitler, rasism eller nazism utan att bli anklagad för att själv vara rasist osv.
 
Men det är ju för att vi inte vågar yttra oss och prata om det som det blir farligt. Men det finns ju naturligtvis saker som är rasistiska.
 
Om vi fortsätter att placera människor i olika fack, kommer det sluta i ett tredje världskrig. Även fast man tänker "det spelar ingen roll om jag placerar en person i ett visst fack, för en person mer eller mindre gör väl ingen skillnad". Och det kanske det inte gör. Men för det första så känns det inte okej att andra placerar människor i olika fack. Vi har olikheter, men det är bättre att man själv får bestämma hur man ska se ut (så gått det går, vissa saker i utseendet kan man ju inte bestämma), hur man ska bete sig och hur man ska leva. Det får man egentligen redan, men det finns också folk som sorterar folk i fack. Framförallt media.
 
För det andra så kan det komma en dag då det slår slint i huvudet på någon och historien upprepar sig. Och tyvärr tror jag att den sannolikheten är ganska stor. Och om vi då förblindas av medias syn på idealmänniskan, är det lätt att vi rycks med så lätt. Oftast använder sig den människa som vill förändra något av psykologi för att vi lätt ska luras.
 
Vill vi i framtiden vara i samma sits igen och ha 70-årig minnesdag för en återupprepad tragisk händelse?
 
Jag kanske ser det värsta tänkbara scenariot. Men för mig ser jag massa saker i min vardag som tyder på fackindelning. Och så länge alla människor ser olika ut utvändigt, kanske fackindelningen kommer att finnas. Men den försvinner heller inte genom att försöka hitta en idealmänniska. Fackindelningen kan bara försvinna om man ser insidan på människan. Först då kan man sluta se hur en människa ser ut, och fokusera på insidan. För oftast finns människan på insidan. Utsidan är bara skalet.
 
Kanske får vi finna oss i att i samband med att mediavärlden växer, så kommer vi se mer och mer av människors utsidor, och mindre och mindre av människors insidor. Överallt ser vi bilder på idealmänniskan. Och på sociala medier ska man samla likes för nya profilbilden. Om samhället ser ut så, vilket det gör, är det inte konstigt att man lätt glömmer bort att det yttre faktiskt inte spelar någon roll.
 
Trots att det var en befrielse för många för 70 år sedan när fångarna befriades från Auschwitz. Det känns overkligt att det bara var 70 år sedan. Men inte ska de få som fortfarande lever, behöva se ett samhälle där vi är påväg åt samma håll igen? Låt oss faktiskt lära oss av historien. Det får inte hända igen!
 
En enda person kan inte stoppa det. Men tillsammans kan vi hjälpas åt för att se till att vi slipper skriva in ytterligare en tragisk historia i våra historieböcker. Tro inte att det inte är någon idé att agera för att det inte kommer hända under vår levnad. Men vi måste agera nu. Det kan hända under vår levnad om vi inte gör någonting. Man behöver inte skriva i tidningen, och man behöver inte stå med några plakat på ett torg. Det viktiga är vad man säger och gör mot andra människor.
 
Genom att påminna människor runtomkring vad som hände, kan det leda till att någon, som kanske är rasist eller nazist tänker om.
 
Det blir inte bättre av att man blundar för det, och försöker glömma. Det är då det upprepar sig. Jag har dock full förståelse för offren. Vad de gick igenom under andra världskriget kan vi inte ens föreställa oss, även om vi kan få oss en bild av det. Så om dom inte vill berätta, är det förståeligt. Men  vi vet åtminstone att det har hänt. Och vi vet att det var otaligt många oskyldiga människor som fick sätta livet till för att dom var sig själva.
 
Så det är med blandade tankar som det är förintelsens minnesdag. Det är en bra dag eftersom många befriades från helvetet i Auschwitz. Men det är också en dyster dag, eftersom samma sak håller på att hända igen.
 
Låt det inte hända igen!

Disneys skönhetsideal

Kom in på en sida via Facebook där jag fick se dessa bilder på några utav disneys olika prinsessor. Inte undra på att skönhetsidealen ser ut som de gör. Speciellt inte om det till och med finns i barnfilmer. Ja, jag vet att det här inte är någon nyhet, men nu när jag såg det tänkte jag passa på att faktiskt skriva om det lite grann.
 
Här är iallafall bilderna jag såg. Det är bilder på hur prinsessorna ser ut i disney, och hur de skulle se ut i verkligheten med verkliga mått. Egentligen är det helt sjukt!
 
ARIEL
 
                                                      
 
 
 
 
ELSA
                                                   
 
 
 
BELLE
                                                   
 
JASMINE
                                                   
 
POCAHONTAS
                                                   
 
TÖRNROSA
                                                   
 
 
Bilderna är tagna från 
http://allviralpost.net/checkout-top-6-disney/