Hemma!

Nu har jag kommit hem från sjukhuset. Jag kom hem igår vid halv sju ungefär på kvällen. Men jag var väldigt trött vilket jag varit de senaste dagarna så jag orkade inte direkt blogga. Men då gör jag det nu istället. Bloggen är somsagt inte prioriterad i första hand, för jag vill inte att det ska bli jobbigt.
 
Jag har upptäckt att jag inte har berättat hur hela den här resan började. Allt gick väldigt snabbt.  
 
Alltihop började i fredags. Jag gick iväg till bussen som vilken dag som helst. När bussen nästan är framme vid skolan ringer mamma att de ringt från Uppsala och erbjöd mig operation tidigare. Nämligen redan på tisdagen. Sen dess blev hela fredagen kaotisk.
Det första jag gjorde när jag kom till skolan var att gå till min mentor och försöka fixa ledigt. Dock börjar jag grina så han inte riktigt förstår vad som hänt. Och stackarn kom försent till hans lektion på grund av mig. Men det löste sig i alla fall med ledigheten från skolan.
Sen gick jag och var med de sista minutrarna av svenskan för att vänta på att skolsköterskan hade öppen mottagning. Så efter svenskan gick jag ner till skolsköterskan för att prata med henne om att jag eventuellt behövde ytterligare specialkost på grund av att jag skulle operera mig. Och där gråter jag lite mer. Men tanken på en operation skrämde mig, och sen var jag inte beredd på att det skulle gå så snabbt. Men nu är det ju gjort.
 
Skolsköterskan tar i alla fall med mig till specialpedagogen som pratar lite med mig. Jag var just då väldigt stressad över allt skolarbete jag låg efter med och nu skulle jag ju få ännu mer skolarbete. Hon sa i alla fall att hon kommer hjälpa mig att strukturera upp skolarbetet när jag kommer tillbaka till skolan, förutsatt att jag tar reda på vad jag missat. Och sen fick jag rabbla upp vilka kurser jag hade och vilken lärare som undervisade i vad. Ju mer kurser och lärare jag rabblade upp, desto mer grät jag. Fråga mig inte varför, men jag antar att jag grät för att det just då blev för mycket för mig. Tack och lov skulle specialpedagogen hjälpa mig att skicka ut mejl till lärarna om min sjukskrivning så det slapp jag göra. Situationen var nog jobbig. Jag orkade bara inte skicka massa mejl hit och dit.
 
Jag missade hela samhällskunskapen för det tog sin lilla tid hos skolsköterskan och specialpedagogen. Sen var det dags för lunch men allt jag kunde tänka på var operationen. Men jag fick i mig maten i alla fall. Eftermiddagslektionen KOS var den enda lektionen på hela dagen jag egentligen deltog på. Svenskan var jag ju med på en liten stund, men då var det för många tankar så jag satt mest av tiden. Det är skillnad på att vara i ett klassrum och att delta.
 
Sen var det äntligen helg! Solen sken när jag väntade på bussen, men det var svårt att njuta av det när man bara var orolig för operationen.
 
Och måndagen var det då dags för operation, och den biten har jag redan berättat om.
 
Det var ganska drygt på bussen när vi skulle åka hem igår. Jag ville sova men det var en bebis som skrek och två gubbar som babblade. Vanligtvis brukar jag kunna sova om folk pratar på bussen men nu gick det inte. Jag var ju ganska sliten efter sjukhusvistelsen så jag klarade inte av pratet just då. Så man fick försöka sova så gott det gick.
 
När jag kom hem tog jag mig en dusch. Jag orkade inte duscha så länge, men det var ändå en slags frihet att kunna duscha utan en kanyl som var tvungen att plastas in. Dock är jag jättevacker i armvecket eftersom blodkärlet sprack. Men det försvinner ju, även om det var besvärligt i början med kanylen. Men efter att de lindade in armen i bandage så störde jag mig inte lika mycket på kanylen. Den satt liksom lite i sidan av armen, vilket gjorde att det inte var helt enkelt att använda armen.
 
Men nu är jag hemma och ska inte tänka på kanyler mer. Sjukhusvistelsen var inte så farlig som jag hade föreställt mig. Det var inte alls farligt förutom att det var lite smådrygt för det hände inte så mycket. Jag låg mest i sängen och tittade på TV och nån gång då och då kom sköterskorna och tittade till mig och antingen gav mig mat eller smärtstillande. Jag tyckte det var konstigt ett tag att jag fick smärtstillande för jag hade ju inte ens ont, men det var ju för att jag fick medicin. Utan smärtstillande hade jag nog haft ont. Men nu äntligen börjar jag försöka klara mig utan smärtstillande lite grann för att trappa ner på det. Det vore ju skönt att slippa behöva ta Alvedon när man ska tillbaka till skolan.
 
Dock kommer jag ju inte till skolan än på en vecka. Jag får inte vistas i stora folkmassor för att förhindra att jag bli sjuk. Kan säga att som min gom och hals är nu vore det inte alls kul med tex förkylning på det. Lite otur dock att brorsan är förkyld men vi kör med handsprit och jag har en egen handduk. Så för tillfället har jag lite förkylningsfobi. Men om ni kunde känna hur det känns just nu så skulle inte ni heller vilja bli sjuka.
 
Personalen på avdelningen var så snälla och de lyssnade verkligen på mig när jag behövde få prata. Jag kan inte låta bli att säga att måndagen och tisdagen bestod av många tårar. Men jag tog mig igenom det med. Och ska jag vara ärlig hade jag inte ens behövt vara ledsen för jag känner ju knappt att jag har ont. Visst känns det men inte alls så farligt som jag var rädd för. Det går bra så länge jag inte sväljer, äter eller pratar. Men så fort jag ska svälja eller prata känner jag ju att det är lite ömt och svullet. Men det kommer ju gå över. Som tack för deras omtanke skickade jag in ett tack till avdelningen på dagens ros på Uppsala Nya Tidning. Så vi får hoppas att nån av de vänliga själarna på avdelning 65A2 ser det.
 
I juni kommer vi kunna se det slutgiltiga resultatet av operationen. Tydligen är det då svullnaden och allt sånt gått ner helt. Men redan nu märker jag en stor skillnad. Jag hör inte så mycket skillnad för jag har aldrig direkt tänkt på hur jag pratar eftersom jag alltid pratat på mitt sätt. Det är väl som alla andra, man tänker ju inte direkt på hur man pratar vare sig man har LKG eller inte. Men däremot märker jag att det är enklare att prata. Jag behöver inte ta i från tårna för att prata, vilket jag typ gjorde förut. Jag längtar tills det inte är så ömt så jag kan börja sjunga igen så får jag se hur sången låter. Rösten i sig är inte förändrad, men förut när jag sjöng var det jobbigt och jag fick anstränga mig. Så jag är verkligen så nyfiken på hur det kommer bli. Förhoppningsvis blir det enklare att sjunga. Jag har inte provat att sjunga än, för läkaren rekommenderade mig att vänta lite. Det är inte farligt att sjunga, men det kan däremot göra lite ont. 
 
Och imorgon är det sista dagen med flytande kost! Så på söndag är det dags för att äta mos/puré som mat. Och sen är det en vecka med mos/puré och efter det är jag fri till att äta vad jag vill. Så det blir lagomt till att komma tillbaka till skolan. Jag hoppas verkligen att jag ska vara så pass pigg så jag ska kunna komma tillbaka till skolan den 23:e. Men jag ska försöka mejla och göra en liten inventering i vad jag missat i skolan till veckan. Även om jag kanske inte kommer plugga hela tiden, är det ändå bra att veta vad man missat. Det lär ju ändå va ganska mycket som behöver göras. Men jag ska också få träffa specialpedagogen när jag är tillbaka i skolan så ska hon hjälpa mig så att jag ska kunna ha så bra förutsättningar som möjligt för att hinna klart med allt till juni. Men det ska nog gå bara jag ger mig den på det och får verktyg av skolan hur jag ska göra.
 
 

Kommentera här: