Just nu ligger jag i sängen och ser Dr Phil. Blir en massa doktorserier nu när operationen är över och jag slipper ha ångest inför något. 

Det var en tuff dag igår. Jag opererades inte förrän på eftermiddagen. Det blev en hel del tårar då det var jobbigt att bara vänta på operationen och jag var nervös. Dessutom hade jag inte ätit sen åttatiden kvällen innan så när klockan var runt ett var det riktigt plågsamt psykiskt. Allt jag ville var att äta men det var jobbigt att veta att det inte gick. Men jag fick iallafall dropp så jag skulle må lite bättre, men hungern fanns ändå kvar. 

Tillslut blev det ändå dags att ta alla mediciner inför operationen. Och jag fick bland annat lugnande och jag somnade efter en stund. Sen rullade vi iväg till operationsavdelningen. Under tiden lyssnade jag på musik för att bli distraherad och inte behövde tänka på vad som skulle hända. 

Väl framme på avdelningen var det lite obehaglig miljö. Massa läkare som gick runt i skyddsutrustning som liknade rymddräkter. Sen rullades jag in i operationssalen med ännu fler läkare i rymddräkter. Jag fick lägga mig på operationsbordet men det var inte helt lätt eftersom jag fått lugnande och hade svårt med koordinationen. Men tillslut låg jag på plats. Jag skulle andas i en mask, o sen sa en läkare något till mig och i samma stund blev det varmt i armen och jag tror jag somnade då. 

När jag vaknade satt en sköterska vid mig och var noga med att fråga om jag hade ont, och jag skulle gradera smärtan från en skala från 0-10. 0 är ingen smärta och 10 är värsta tänkbara smärta. 

Jag bedömde att jag hade en femma och hade svårt att prata så visade med fingrarna hur ont jag hade. Dock var det nog mer att det kändes konstigt mer än att det gjorde ont. Men jag fick iallafall ganska mycket smärtstillande. Sen kom pappa med vad jag trodde var Lille Kanin men sen kände jag att formen inte stämde. Och då visade det sig att pappa köpt en nalle med vingar till mig. Jag funderar på att den ska heta Bjarne. Och ja, jag är 19 år och har gosedjur. Men jag ser inte det konstiga i det när man har fobi för sjukhus och speciellt operationer. 

Ganska snart efter att jag vaknat fick jag komma till avdelningen igen. Då kom Malin som är plastikkirurg och opererade mig och frågade hur jag mådde. Klart att jag hade ont men det går. Jag har inte så mycket till val nu. Jag får smärtstillande men just nu är det mest svullnaden som är jobbig. Jag känner liksom stygnen som hela tiden ligger mot tungan så det nästan blir som en kräkreflex. 

Jag sov i stort sett resten av kvällen efter operationen förutom när sköterskorna skulle få i mig mat. Jag som hade längtat så efter mat skulle äntligen få äta. Så just då brydde jag mig inte om att det gjorde ont att äta. 

I natt sov jag fram till fyra då jag vaknade av att jag var kissnödig och hade jätteont att svälja. Så då fick jag alvedon. Sen sov jag en stund till innan en sköterska väckte mig för att ta tempen. När jag vaknade på morgonen fick jag nyponsoppa och yoghurt till frukost. Det var tufft att få i sig men det gick. Men i ärlighetens namn var det enklare att få i sig frukost än lunch och middag. Vid lunchen upplevde jag att gommen svullnat lite mer. Men man får ju tänka på att jag blivit nästintill misshandlad. 

Nu är det lite bättre i gommen. Jag ska försöka dricka upp saften som serverades på förmiddagen. Jag ser fram emot att få komma hem och kunna duscha utan kanyl och inplastad arm. Konstigt nog har det varit ganska jobbigt. Det har varit lite jobbigt dessa dagar, men det har ändå inte varit så jobbigt som jag trodde att det skulle vara. Imorgon kommer man tillbaka till vardagen och det kommer nog kännas konstigt att inte ha en knapp att trycka på för att någon ska komma och servera en eller hjälpa med det man vill. I måndags var det jobbigt att ingenting var vardag längre, och nu är det konstigt att jag ska få en vardag igen. Dock tar det ett tag innan jag ska till skolan igen. Jag får inte bli sjuk de första dagarna så jag måste undvika stora folkmassor. Men ska försöka ta kontakt med lärarna när jag orkar och fråga om jag kan jobba ikapp hemma. 

Idag har jag inte gjort så mycket. Har ätit och luggit nerbäddad i sängen mest hela tiden. Jag och pappa tog en promenad i korridorerna på sjukhuset men jag var tvungen att sova när vi kom tillbaka. Tydligen är jag inte så pigg som jag känner mig. Men nu är det snart kvällsmacka och mobilen dör snart. Vi hörs snart igen!