Bilder som blir minnen

Jag har försökt lägga upp bilder från Akademiska men det har varit tekniska problem. Men nu hoppas jag att detta ska fungera felfritt. (Och läser du detta gjorde det antagligen det).



Denna nalle fick jag av pappa när jag var på uppvaket. Den har vingar och jag döpte den till Bjarne. Egentligen tycker jag inte om namnet Bjarne, men jag tycker att det passade. Och ja, jag är ett förväxt barn som döper mina gosedjur. Men det är väl tur att man kan vara barnslig för då blir ju sinnet inte äldre! 


"Utsikten" från mitt rum. Visste ni förresten att TV-serien Sjukhuset spelades in på Akademiska? Rätt coolt ändå att åka från Värmland för att opereras på ett sjukhus som varit med i en TV-serie. Jag är ju lite av en linslus men denna gången fastnade jag inte. Men det är ju inte så konstigt om serien inte spelas in för tillfället. 


Såhär såg rummet ut precis innan hemfärd. Och ja, det är pappa som sitter med mobilen. 


Mitt rum sett från en annan vinkel. 


Det fanns många ingångar till sjukhuset, men detta var ingången vi gick in i när vi kom med jumbolansen. Hur vi tog oss till avdelningen är en annan historia. 


Detta är ett av husen på sjukhuset. 

Detta är egentligen några ganska tillintetsägande bilder. Dock tror jag att de kommer för mig bli ett härligt minne. Och man kan ju fråga sig hur en sjukhusvistelse kan ge härliga minnen. Och det undrar jag med. Men jag minns det positiva och inte alla tårar. Personalen var verkligen helt fantastisk och jag fann mig väl till rätta. Jag kan faktiskt inte klaga. Så dessa bilder kommer nog för mig bli riktiga minnesbilder framöver. 


       Bilden är tagen från Google

Detta är Malin Hakelius som opererade mig. Hon är engagerad i Operation Smile. Det känns nästan som en ära att få bli opererad av en sån kunnig person, som dessutom hjälper barn i andra länder som lever under helt tragiska förhållanden. Det känns som en slags fet bonus att bli opererad av en person som är engagerad i en organisation man själv har hjärta för. 

Måste säga att jag blev aningen stolt att jag valde att göra operationen när Malin träffar mig bara nån ynka timme efter operationen och säger att hon hör att talet redan var mycket bättre. Hon har liksom bara träffat mig två gånger, och hon hörde skillnad. Då kan man sitt yrke iallafall. Men jag ångrar inte operationen en sekund. 

Kommentera här: