Bygg inga onödiga berg!

Det här är egentligen ett brev, som jag önskar att mitt 16-åriga jag hade kunnat läsa. Så nu skriver jag det här istället, så kanske någon annan kan få ut något av det. Jag ska försöka att inte gå in på alltför många detaljer, för då blir inlägget väldigt långt. Detaljerna kanske jag tar en annan gång. Vem vet?
 
Jag har fått uppfattning av att vägen till körkortet är spikrak för många. Sen vet jag att det kanske oftast inte är så. Men den tanken har för mig varit jobbig. Att "alla andra" var mycket bättre än mig när det kom till övningskörning och körkort. Och när det kommer till kritan, hur visste jag det?
 
Men nu den senaste tiden har jag verkligen ställt mig själv mot väggen. Man måste sluta att ha en massa förutfattade meningar. Det är bara så onödigt, och bygger bara murar för en själv.
 
Mitt yngre jag såg nog lite körkortstagandet som en tävling. Jag önskar att jag hade kunnat sagt till mitt yngre jag, att bara för att andra får körkort före mig, innebär det inte att jag är dålig. Då hade jag kanske inte sett det som en tävlinng. Och det hade förmodligen inte blivit så känslomässigt jobbigt.
 
Men jag har alltid varit bra på att nervärdera mig själv. Och framförallt när det går bra för andra. Men nu ska det bli ett slut på det!  
 
Jag har verkligen fått ändra mitt sätt att tänka på många sätt, för att kunna bestiga berget som jag bara för ett par månader sen såg som omöjligt att bestiga. 
 
Jag började övningsköra som 16-åring. Till en början tyckte jag att det gick helt okej, för att vara nybörjare. Däremot trodde jag att det var betydligt enklare att köra bil än vad det var. Det såg ju så enkelt ut när de vuxna körde. Men det var ju inte riktigt lika enkelt att bara härma. Jag hade en väldigt omogen inställning till det hela egentligen, fast jag trodde att jag hade en bra inställning. Jag hade väl inställningen lite på att jag var ett proffs redan från dag 1. 
 
 
Jag önskar att jag hade kunnat talat om för mitt yngre jag att om jag ville bli ett proffs, måste man börja ifrån början, och träna sig uppåt. Man kan inte börja med slutet. Då går det inte bra. Ett barn kan inte gå ifrån början, utan det måste träna sig för att slutligen lära sig hur man gör när man går. 
 
Det jag anser var problemet var framförallt min attityd. Både när det kom till bilkörning men också till teorin. Vägen ändå fram till mål hade blivit både kortare och enklare om jag inte hade varit så omogen i början. 
 
 
Jag tappade hoppet rätt mycket, eftersom jag hade fruktansvärt höga krav på mig själv. Jag ville ju vara lika bra som dom andra. Jag hade någon slags syn om att jag var sämre än alla andra. Men det var jag ju säkert inte egentligen. 
 
I samband med olyckan försvann gnistan en hel del. Det blev jobbigt att köra bil, även fast det kändes betydligt mer säkert än att vara passagerare. För då kändes det som jag hade kontroll. I vilket fall som helst, så blev det jobbigt. Det var extra spänt när det var mörkt och halt, eftersom det varit dom förutsättningarna i samband med olyckan. Men sen var det mest att jag spände mig så mycket, för jag litade inte på mig själv. 
 
Något som varit lite extra känsligt har varit när människor i min omgivning förutsatt att jag hade körkort, eller frågade varför jag inte hade det. Av nån anledning var det en extremt känslig fråga. Men i och för sig är det inte konstigt att det var känsligt, med tanke på hur mycket jag kämpade på, och oftast grät för att jag "var värdelös". Och det kändes inte heller som man kom framåt. Däremot när folk frågade hur det gick för mig, kändes det bättre. Då kändes det som att frågan var fördomslös, och det kändes inte som jag behövde förklara mig. (Sen säger jag inte att det var massa fördomar, men så kändes det för mig).
 
I våras hade jag väl nästan gett upp. Jag skulle ju ändå aldrig få körkort om jag ens försökte, eftersom jag var värdelös. Och jag tror att jag faktiskt behövde få lite distans till det hela, för att faktiskt tänka efter vad det var jag ville. Jag hade aldrig funderat över om jag faktiskt ville ha körkort eller ej, utan bara kört på med min diviga attityd.
 
Jag vet inte när jag "växte upp". Men när jag faktiskt i somras bestämde mig för att faktiskt ge körkortet en ärlig chans, gick det mycket bättre. Min omogna attityd var borta, och ilskeutbrotten var nästan helt bortblåsta. 
 
Sen hade jag delvis också tröttnat på att ständigt nästan behöva berätta en hel bok om varför jag var en 19-åring utan körkort. Att försöka ta körkort eller ej var ju ändå mitt beslut, som ingen annan egentligen behöver argumentera om. Jag ville bara bli lämnad i fred. Och det sporrade mig också framåt. 
 
När jag började ta körlektioner kontinuerligt istället för en lektion om året, gick det framåt i rasande fart. Det gick nästan lite för fort kan jag tycka. Det hade ju gått så trögt innan. Mitt självförtroende började stiga, eftersom jag började upptäcka att jag faktiskt inte alls var värdelös. 
 
Eftersom jag har körkort nu, måste ju det vara ett bevis på att jag inte är värdelös. Berget var ju tydligen inte alls omöjligt att bestiga, vägen upp var bara inte spikrak. Det var ju tydligen värt ett försök. Jag klarade ju av något jag intalat mig själv att jag aldrig skulle klara. Jag trodde aldrig att jag skulle klara körkortet på första försöket redan från dag 1. Som vanligt klarade jag av mer än vad jag trodde, och kammade hem kortet på första försöket. 
 
Det var en tuff resa, med fler motgångar än medgångar. Men jag har verkligen fått lära mig hur mycket ens tankesätt påverkar ens liv. Sätter man upp höga krav på sig själv, blir allt så mycket jobbigare än vad det egentligen är. Jag är säkert inte ensam om att egentligen behöva sluta sätta upp en massa krav på sig själv. Om jag inte hade satt upp så höga krav, och bestämt mig för vilka hinder som fanns, hade det inte varit några problem. Men ibland kanske man behöver sätta sig själv i lite knipa också, för att få lite andra perspektiv på saker och ting. 
 
Det är bara onödigt att bygga berg som inte egentligen finns. Här hade jag i flera års tid byggt upp ett berg, och tänkte si och så, med en slutsats om att det var omöjligt. Sen blev det nästan en besvikelse när jag upptäckte att jag bara byggt upp en massa berg och hinder helt i onödan. Jag kanske borde lära mig att man ska göra det så enkelt som möjligt för sig, istället för att förstora upp varenda grej. 
 
Jag har med den här resan insett att drömmar faktiskt kan bli sanna. Det kanske inte alltid är en spikrak motorväg. Det kanske snarare ofta är en skumpig skogsväg där man måste kämpa för att inte köra fast. Jag har iallafall en tendens till att alltid välja skogsvägen istället för motorvägen. 
 
Men man ska inte ge upp sina drömmar. I de allra flesta fall kan dom faktiskt bli sanna. 
 
 

Kommentarer:

1 Tove Lindgren:

Hejsan,
Jag heter Tove Lindgren och jobbar med ett företag som hjälper bloggare att få betalt för att skriva valfria inlägg inom passande ämnen.
Om du kan tänka dig att skriva ett inlägg mot betalning så får du gärna maila mig på tove.lindgren@pvmmedia.com så kan jag skicka mer information.
(Även ni andra som driver bloggar är välkomna att kontakta oss).
Åldersgräns 16 år.
Mvh, Tove

Kommentera här: