Man får unna sig en cola när bilen inte startar...

När jag väl bytt bil med pappa, och skulle bege mig till Friskis, kunde jag aldrig ana att det hela skulle sluta som ett klipp ur en Stig-Helmer film. 

Jag hade 30 minuter på mig att ta mig till Friskis från jobbet, vilket jag bedömde att jag skulle hinna. 

Men när jag kom fram till Friskis, fanns det inga parkeringsplatser, vilket ökade min stressnivå något mer. Men tillslut lyckades jag hitta en lucka. 

Med ungefär 12 minuter tillgodo innan passet skulle börja, trodde jag att jag kunde andas ut. 

Jag checkade in, och bytte om i all hast. Men det var då jag upptäckte att jag hade glömt mina skor hemma, och eftersom jag skulle på spinning, alltså att man cyklar på en träningscykel, så var skor ett måste.

Det finns skor att låna på Friskis. Men det jag inte visste, var att man var tvungen att lämna in tex nycklar eller kort i receptionen som pant, för att få låna skor. Så jag letade fram mitt träningskort i plastpåsen jag hade med mig. (Jag hade sakerna i en plastpåse, eftersom jag inte hann packa ordentligt, pga felbedömningen av tiden hemma). 

Efter att ha fixat skor, kutade jag iväg uppför trappan till träningssalen. Då hör jag hur en kvinna skriker med gäll röst: -ELIN!!! -ELIN!!! 

Eftersom jag är van vid att det finns fler personer som heter Elin, reagerade jag inte först på att det var mig kvinnan ropade efter. Men det var det! Tydligen hade jag glömt "biljetten" man ska ha för att visa att man har betalt för passet. Så det var bara att gå och hämta biljetten, och hoppas på att ingen bekant såg mig. 

2 minuter innan passet ska börja, klampar jag in i salen. Jag letar snabbt upp en ledig cykel, och gör mig redo. 

Passet börjar, och ledaren peppar oss till att trampa på, och leva oss in i att vi är ute och cyklar någonstans. Och jag saknar inte direkt inlevelseförmåga när jag kommer in i ett flow. 

Helt plötsligt får vi order om att vi ska stå upp på cyklarna och trampa. Till en början tyckte jag att styret verkade en aning vingligt, och att pedalerna gick obehagligt fort. På grund av pedalernas hastighet, fick jag kämpa för att hålla fötterna kvar på sin plats. Dessutom gnisslade och small det från min cykel, av någon anledning som jag inte kunde få något svar på.  

Efter några trampningar vänder sig mannen som sitter på cykeln bredvid mig, mot mig och frågar om han får hjälpa mig att ställa in styret på cykeln. Det var först då jag insåg att styret och sadeln satt lösa!!!! Det var därför cykeln bland annat gav ifrån sig ljud!! Vilken tur att styret inte lossnade! Men givetvis var jag tacksam över att få hjälp, eftersom jag först då insåg hur lite jag visste om situationen. 

Träningen fortsätter, och jag kände mig lite som ett ufo, då de andra deltagarna ser väldigt proffsiga ut på sina cyklar, medan jag kämpar febrilt med att försöka hitta rätt växel på cykeln, så det inte skulle gå för fort, eller för långsamt. Växeln satt inte på styret, utan naturligtvis hade dom krånglat till det, så att växeln satt på ramen. Vilket inte direkt underlättade för en nybörjare som jag. 

Tränaren slängde några underliga blickar mot mig under passets gång, men jag försökte fokusera på att cykla istället. Jag visste ju inte riktigt varför hon stirrade på mig i vilket fall. 

Tillslut ropar tränaren: 8 minuter kvar! 

- Vilken lättnad!, tänkte jag för mig själv, eftersom jag vid det här laget hade hunnit känna mig en aning obekväm med situationen.

Jag trodde att tränaren menade att det var 8 minuter kvar tills det var slut. Men det visade sig att det var 8 minuter kvar tills vi skulle gå från sittande position till stående! 

Efter något som kändes som en evighet, var passet äntligen klart, och jag ville helst försvinna ut ur lokalen så fort som möjligt, med tanke på att det inte hade sett särskilt elegant ut när jag cyklade. 

Men då säger tränaren: 

- Ja, och eftersom ni går på spinning, så vet ni ju att man torkar av cykeln efter sig, och skruvar loss styrena! (Vem skruvar ens loss styret på en cykel!?) Och kom ihåg att komma hit senast 10 minuter innan passet börjar nästa gång! (Jag kände mig inte det minsta träffad! 😂), avslutade hon. 

Det var då jag önskade att jag faktiskt var ett ufo, så jag kunde fly ut till yttre rymden eller något! 

När jag gick in i salen innan passet började, reflekterade jag över att deltagarna hade handdukar på sina platser, som tränaren hade lagt fram i en korg. Men jag trodde att man skulle ha dom för att torka ansiktet med. 

Jag har lite svårt för att torka mig med handdukar som inte är mina egna, så därför tog jag ingen handduk. 

Dessutom satt jag längst bak i salen, så nu var jag alltså tvungen att gå igenom hela salen, för att gå längst fram till tränaren och hämta en handduk!!!! 

Jag torkade av cykeln så fort jag någonsin kunde, och roffade åt mig mina saker, och nästan sprang därifrån. Äntligen frihet!! Det har aldrig varit en sån lättnad att få gå ifrån ett träningspass!  

Nu vet jag iallafall vem som kommer komma i mycket god tid till nästa spinningpass!!! Och jag lär ha bjudit de andra deltagarna på ett riktigt gott skratt!! 

//Från en 22-åring med numera erfarenhet inom spinning!