Men livet har sina motgångar. Det gör fortfarande lite ont när jag tänker på hur hösten varit. Men snart kommer en ny höst. Och då hoppas jag på att få börja på universitetet i Örebro och läsa till audionom. Jag vågar inte hoppas på att det ska bli perfekt. För risken för besvikelse är stor. Men jag hoppas på att hösten ska få bli en revansch. 

Även om hösten inte blev det jag tänkt, har jag fått uppleva så mycket spännande saker, som jag inte hade hunnit på ett år, ifall jag hade gått i skolan. Jag har tagit körkort, studerat naturkunskap på distans, fått jobb, rest till England, övervunnit min flygrädsla. Men framförallt har jag fått tid till att läka såren och acceptera hur grundskoletiden blev. För såren har alltid skavt inombords. Men tack vare att jag haft mycket tid för mig själv, har jag haft tid att se saker ur nya perspektiv. 

Men det har också varit påfrestande. Speciellt innan jag fick jobb. För jag satt hemma om dagarna, och pluggade körkortsteori och naturkunskap. Och var ute och gick samt lyssnade på musik. Samtidigt som det var fridfullt, var det också påfrestande. Jag såg inte så mycket människor under dagarna. För alla andra var ju på jobbet eller i skolan. 

Jag fick heller inte det minsta flyt på rutinerna. För när jag inte hade någon tid att passa, blev det lite som det ville. Och trots att jag försökte få en fyrkantig vardag, så raserades allt totalt. Vart var regelbundenheten? Jag saknade att ha något att gå till varje dag. 

Men nu kan jag se att det börjar lösa sig. Även om jag bara har timvikariat, så är det ändå något. Och att ha haft en praktikplats i kyrkan sedan februari, har varit ett tidsfördriv. Det har hjälpt mig att få vardagen att funka bra, trots att jag inte har så jätteregelbundna rutiner. Det har liksom blivit en slags rutin att inte ha en rutin. 

Jag har hunnit med mycket. Och fått en mängd nya erfarenheter. Men det har varit tufft att släppa känslan av att vara misslyckad. Men nu siktar jag framåt. Jag hade snarare varit misslyckad om jag gått kvar på folkhögskolan. För då hade jag inte lyssnat på mig själv. Och jag var väl ganska stressad då. Och nu när jag varit hemma, så har jag lärt mig att sätta stopp. Jag har lärt mig att vara snäll mot mig själv. 

Jag har verkligen fått lära mig att det inte gör något att det blir fel ibland. För det lär man sig av. Och varför är jag misslyckad, när det var skolan som gjorde fel, och inte jag? 

Och jag är samtidigt glad för att jag hamnade snett i höstas. För jag hade aldrig fått börjat i gitarrorkestern då. Och där får jag ny energi. Där blev jag välkomnad från första stund. Det var inte det minsta konstigt att jag kom in som ny. Utan jag blev en i gänget direkt. Det tycker jag tyder på att man hamnat rätt. För man hamnar inte rätt, när man måste stånga sig blodig för att bli en i gänget. 

Mina visioner om framtiden har ändrat sig också. När jag tog studenten, hade jag nån slags tanke om att bli musikterapeut. Eftersom jag tycker om musik och att hjälpa människor. Men nu vill jag istället bli audionom. Och jag har aldrig varit mer säker på min sak. 

Det är en slump att jag sökte audionom, för i våras visste jag inte vad det var. Men genom lite research under året, så har jag insett att det passar mig. 

Jag får hjälpa människor, jag får använda mina kunskaper i musik, och det är ett ganska fyrkantigt yrke, där man får vara nörd. Och om jag känner mig själv rätt, så är det precis ett sånt yrke, jag behöver. Förhoppningsvis blir det rätt. Men man vet aldrig. Kanske hamnar jag på ett helt annat ställe. Det vet jag inte. Men tack vare att jag hoppade av folkhögskolan, så är jag inte rädd för att misslyckas längre. 

Avhoppet har hjälpt mig att våga drömma, och att våga satsa. Blir det fel så blir det. Men tar man aldrig chanser och risker, får man aldrig möjligheten att lyckas!!