Jag kan flyga, jag är inte rädd
Förra onsdagen, var det dags för resan till England. Resan var en del av sista steget i ledarutbildningen jag går i Svenska kyrkan,ifall någon inte vet varför jag åkte till England. Samtidigt som resan var hur rolig som helst, var det ren och skär panikångest när jag skulle åka.
Innan resan, såg jag det som en omöjlighet att flyga, eftersom rädslan var så stark. Men uppenbarligen är ingenting omöjligt, eftersom jag på något konstigt sätt kom till England. Att flyga är det jag har varit som mest rädd för. Det var liksom i princip det värsta som skulle kunna inträffa, efter jordens undergång.
Jag vaknade 00.40 på onsdagmorgon, av att någon åkte förbi och gasade med en moped. Och med nerverna utanpå kroppen, var det bara att inse att det bara blev 2 timmars sömn den natten. Och det kändes skapligt okej när jag åkte till Karlstad, där vi skulle åka med buss till Landvetter.
Väl framme på Landvetter var det tänkt att man skulle äta frukost. Men på grund av nervositeten gick smörgåsen inte ner. Jag tvingade i mig några tuggor, men jag orkade verkligen inte äta. Det enda jag ville, var att åka hem.
Jag klarade inte ens av att checka in min väska, utan ledarna fick hjälpa mig. Egentligen var det inte svårt att förstå hur det gick till. Men jag var så nervös och rädd, så jag orkade inte göra det själv. Tårarna bara sprutade konstant från det att vi kom fram till Landvetter ända tills jag väl var uppe i luften.
Tiden gick väldigt långsamt på flygplatsen. Och jag kände bara mer och mer hur ångesten smög sig på, för varje flygplan jag såg. Om det var någon gång jag skulle dö av nervositet, så var jag övertygad om att det var nu. Dessutom var jag både trött och hungrig. Men ledarna proppade i mig frukt och chips och godis. Så att jag åtminstone skulle få något i mig. Sötsaker går ju oftast ner.
Efter något som kändes som en evighet, var det dags att kliva ombord på flyget. Och även om jag fortfarande grät, så var det som att jag där och då, bestämde mig för att klara av det. Jag ville ju inget hellre än att komma fram till England. Jag visste på något sätt att om jag bara stod ut en liten stund till, så skulle jag få min belöning.
Jag skulle sitta bredvid en ledare. Och det kändes bra. Trots att jag är 20 år, så klarade jag inte ens av tanken att sitta ensam i ett flygplan. Och jag vet att jag inte är ensam, för det är fler passagerare. Men när jag skriver ensam, så menar jag ensam utan någon jag känner.
Jag tog nässpray, och tuggummi, och hade även fixat flygproppar. Jag vet att det var aningen överdrivet, men den största anledningen till min extrema flygrädsla, var att det skulle slå lock i öronen. Det är egentligen inget att vara rädd för, men på grund av min gomspalt så är jag rädd om öronen/gommen eller vad jag ska säga. Allt som har med mina öron och gom att göra, är lite extra obehagligt. Det är en lång historia.
När flygvärdinnan gick igenom säkerhetsföreskrifterna, som de alltid måste göra, kände jag hur ångesten kom igen. Men nu hade jag bestämt mig. Jag skulle till varje pris till England.
Ledaren försökte få mig att tänka på annat, genom att fråga vad jag tyckte om att göra på fritiden. Jag svarade att jag tyckte om att spela gitarr. Och rätt vad det var, brummade det till i motorerna, och jag förstod att vi höll på att lyfta. Jag tuggade tuggummi för kung och fosterland. Ledaren sa till mig att låtsas som att jag spelade gitarr. Och uppenbarligen fungerade mina luftgitarrsknep i kombination med frenetiskt tuggande, för rätt vad det var, utbrister ledaren:
- Titta Elin, nu är du uppe!!
Men det tog några sekunder innan jag förstod att vi faktiskt var uppe. JAG FLÖG!! Och så fort som jag hade tittat ut genom fönstret, och såg Sverige från luften, försvann all ångest. För känslan att flyga, var så mycket häftigare.
Det var nog längesen jag hade så roligt, som när vi skulle landa. Jag trodde att landningen skulle vara läskig, men jag hade jätteroligt. Jag kan inte förklara varför, men det var det som var det roligaste.
Vi flög först från Landvetter till Arlanda, därefter skulle vi byta flyg till Heathrow. Och när vi flög från Arlanda till Heathrow, satt jag ensam!!! En av ledarna satt ganska nära, utifall jag skulle behöva. Men jag behövde inte stöttning mer. För nu visste jag att jag klarade det själv. Det var bara att stoppa i flygpropparna och tuggummit, och åka med. För jag visste att inget farligt skulle hända. Och det måste jag säga är en markant skillnad. Från att tårarna sprutat i högan sky på Landvetter, till att sitta "ensam" på nästa flyg. Givetvis fanns rädslan fortfarande där när vi flög andra gången, men det var inte alls på samma sätt. Jag lyckades faktiskt somna en liten stund på flyget, ända tills det blev lite turbulens så att flygplanet skakade till.
Landningen på Heathrow var lite mer dramatisk, för av någon anledning svängde flygplanet betydligt mer. Och precis innan vi landade, blev det turbulens, så flygplanet åkte lite upp igen (kändes det iallafall som). Och vi landade med världens duns, så hade jag inte haft bälte på mig, hade jag flugit fram i sätet framför mig. Men jag hade jätteroligt, och gjorde tummen upp till ledaren. Detta fixade jag galant. Jag blev nästan besviken över att det gick över så fort.
Den kvällen somnade jag med ett leende. För nu var jag inte rädd för att flyga längre. Och jag hade inte dött av nervositeten. Jag kände mig så stolt över mig själv. Självförtroendet var på topp. Men jag sov också djupt. För alla nya intryck och framförallt all ångest och nervositet, hade gjort mig fullständigt slutkörd.
Eftersom min största rädsla har varit att flyga, känns den här resan som det yttersta beviset på att det går att övervinna sina rädslor. Det kan krävas en hel del mod och tid, men det är inte omöjligt. Nu när jag bara känner smått obehag för att flyga, ser jag helt nya dörrar öppna sig. Jag tycker om att resa, och nu kan jag resa precis vart jag vill.
Jag kan flyga, jag är inte rädd.
En lycklig och lättad Elin som landat på Arlanda.
Jag ska försöka skriva ihop något om vad jag gjorde i England, vid ett annat tillfälle.
skriven
Du är bäst!