My trip to England part 1
Nu ska jag dela med mig av den första delen av resan till England.
När vi hade landat på Heathrow, var det som det brukar vara, diverse moment innan man kommer ut ifrån flygplatsen. Det gick bra, ända tills jag skulle gå igenom passkontrollen. Det var olika automater där man skulle skanna sina pass. Och resten av gruppen kom igenom, men jag lyckades hamna i efterkälken. För att hinna ikapp, så skulle jag ta en kö som var kortare, men då stängde dom den kön. Då provade jag att byta, men det gick inte. Och det som verkar vara mer regel än undantag, var att personalen inte förstod att de gjorde det mycket svårare för mig att komma ikapp gruppen, för att de stängde varenda kö som jag försökte ställa mig i. Jag vet inte om det berodde på att jag inte var tydlig nog när jag stapplande försökte förklara mig på engelska. Eller så berodde det bara på mitt vanliga oflyt.
Men nåväl. Jag kom ut, efter lite möda. Och på väg ifrån flygplatsen, så åkte vi i världens minsta buss. Tyvärr tog jag inget foto. Men det var en liten skolbuss, med tre säten på ena sidan, och två på andra. Så gången var extremt trång. Dessutom kunde jag inte ha bältet på axeln, utan fick ha det lite halvt mitt på armen. För sätena var också i miniformat. Observera att jag faktiskt klev på bussen på rätt sida. Fast jag måste erkänna att det var konstigt att ratten var på höger sida, istället för på vänster. Men jag vande mig vid vänstertrafiken såpass mycket, att det var konstigt med högertrafik, när vi var tillbaka i Sverige.
Vi åkte direkt till Chelmsford, och tittade på katedralen, som ni ser på bilden nedan. Det var soligt och varmt. Och jag hade förväntat mig regn i princip varenda dag, så jag hade bara jeans med mig. Och det lyckades vara soligt och varmt varje dag, så man kan väl säga att jag hade det ganska varmt under min resa.
När vi hade varit och lämnat av vår packning inne i ett rum i katedralen i Chelmsford, var det äntligen dags för mat. Och jag var vid det här laget, vrålhungrig. För jag hade i princip levt på godis och chips. Det senaste målet jag hade ätit, var kvällsmaten, kvällen innan. För på grund av min rädsla inför flygandet, klarade jag heller inte av att äta på flyget. Så med andra ord var jag hungrig.
Jag och några till, som jag kom att umgås med rätt mycket med under resan, letade upp ett matställe inne i en galleria. Jag beställde en hamsalad, och när jag fick den, möttes jag av det här:
Givetvis var det gott. Men jag hade förväntat mig att skinkan eller vad det nu var, skulle vara strimlad. Och att samtliga ingredienser skulle vara ihopblandat. Som en sallad ser ut i Sverige. Men det här var tydligen den engelska varianten på sallad. Inte för att det gjorde någonting, men jag hade bara varit i England i några timmar, men även om mycket var lika, så fanns det en del kulturskillnader. Bland annat synen på vad en sallad är. Jag beställde också en coca cola, eftersom jag inte hade någon aning om vad de andra läsken var för något. Och det var lätt den godaste colan jag någonsin druckit! Jag vet inte varför, men den smakade annorlunda, på ett bra sätt.
Det är synd att jag inte minns namnet på matstället, för jag skulle starkt rekommendera att äta mat där. Mestandels för att den äldre mannen som jobbade där, blev så överlycklig när han hade fått besökare ända från Sverige till sin restaurang. Riktigt skön snubbe!
Efter ett kort besök i Chelmsford, hämtade vi vår packning, och satte oss på bussen mot vårt boende. Det hette Othona Community, och låg utefter kusten i byn Bradwell-on-Sea. Det är Othona ni kan se på bilden här ovan. Dock togs denna bild några dagar senare, sent på kvällen. Huset är miljövänligt. Det innebär att huset var isolerat med halm. Jag var lite orolig för att jag skulle få ont av allergin på grund av detta, men det gick bra. Huset var byggt av material, så om man skulle överge det, skulle i princip hela huset brytas ner, förutom spikar och sånt krafs som inte bryts ner naturligt.
Dessutom var de självförsörjande med vatten och el. De hade sitt egna vindkraftverk. Så om man duschade för länge med varmt vatten, så tog det slut. Och när det var slut, så var det slut. Så antingen fick man isåfall duscha kallt, eller vänta tills det hade blivit mer varmvatten. Men efter att ha varit i Taizé, så vet jag precis vad det innebär.
Tanken var också att man skulle hjälpas åt. Det innebar att vi som gäster, fick diska efter en frukost. Och den tanken gillade jag, eftersom jag kände mig så fruktansvärt oförskämd att bara lämna disken och gå. Efter att ha gått hemma under ett år, har jag liksom fått lära mig att diska, för allas trevnad. Så den gången jag och några till fick diska, kändes det betydligt mer okej, att tidigare bara ha lämnat ifrån sig disken.
Avrundar den här delen med lite bilder inifrån Othona.
Matsalen.
En hel drös med soffor, där man kunde umgås och ha det trevligt.
De här manikerna, visade lite olika värden för elen och solpanelerna, Typ så, har inte så bra koll, så kan inte heller förklara så bra.
Och här har vi lite mer hörn där man kunde hänga. Och svängde man vänster, kom man till rummen där vi sov. Och till höger var det inte så intressant, för där fanns det bara i princip en städskrubb och en toalett.
Inifrån byggnaden, ut på gården. I det vita huset, bodde också några av oss som var på resan. Fast jag bodde i den bästa byggnaden, alltså den jag tagit detta foto ifrån, för där fanns det wifi. Inte för att jag inte överlever utan cyberspace, men ändå.
I nästa del, som jag hoppas kommer snart, så skriver jag om resan till London. Hörs då, om inte tidigare!