Det har nu gått ett år sen olyckan. Eftersom jag berättade om olyckan, tänkte jag också dela med mig av hur livet var efter olyckan. Tack vare olyckan, har jag lärt mig att se livet från nya perspektiv. Olyckan har verkligen bara gjort mitt liv bättre. Tro det eller ej! Och om du inte har läst om olyckan, kan du göra det här. Kanske tycker du att jag försöker dra till mig uppmärksamhet. Om den saken, får man tycka vad man vill.

Precis när olyckan hade inträffat kändes allt så overkligt och var som en enda mardröm. Det här hände bara inte. Det händer bara andra, men inte mig. Men nu finns även denna mardröm i min redan fullproppade ryggsäck med tuffa erfarenheter. Under ett års tid har jag försökt att läka. Både fysiskt och psykiskt. När den fysiska biten var läkt, var det dags för att ta itu med den tuffaste biten - livet efter olyckan.

 Jag har läst om trafikolyckor i tidningar, men jag har aldrig förstått hur hemskt det är. För ett år sen fick jag se saken ur ett annat perspektiv med egna ögon. Trafikolyckor är hemska saker som man aldrig glömmer. Om man ens överlever.

Man fick verkligen lära sig att livet kan förändras fort. Ena sekunden var vi påväg hem, och i andra sekunden nosar vi på döden.

Jag försökte förstå vad som hänt. Det här var bara en mardröm och jag skulle snart vakna upp i min säng och inse att det här inte hände på riktigt. Men det var en sann mardröm. Nu i efterhand inser jag att jag innan olyckan tyckte att det värsta som kunde hända enligt mig var att råka ut för en trafikolycka och bli rullstolsburen. Jag var också rädd för att dö. Min värsta mardröm hade blivit sann. Dock blev jag som tur var inte rullstolsburen. Under en tid i högstadiet tyckte jag att det liv jag levde då var en mardröm. Men nu vet jag på riktigt vad som är en mardröm.

Man skulle kunna tro att det värsta är precis när olyckan har hänt. Men så är det inte. Det jobbigaste är när man ska försöka leva igen. Man måste försöka inse vad som hänt och lära sig att leva med de sår som bildas inombords.

Jag stannade hemma från skolan en vecka efter olyckan. Min mentor var så snäll och sjukanmälde mig för hela veckan. Annars hade jag fått ringt varje dag och sjukanmäla mig. Jag lovar, man orkar inte ens ringa ett samtal efter en sånhär upplevelse. Man är som i ett slags vakuum. Livet stannar upp. Man lever, men ändå inte. Min mentor hjälpte mig också att berätta för de lärare jag hade vad som hänt. Det betydde så mycket. Att veta att jag inte behövde förklara gjorde det lättare när det var dags att gå tillbaka till skolan.

Jag var inte helt hundra när jag gick tillbaka till skolan. Men det var bara så skönt att försöka komma tillbaka i gamla vanor. Att försöka leva vidare. Det var så jobbigt att försöka förstå vad som hänt, och under tiden försöka komma tillbaka till där livet stannade. Orken var som bortblåst, och tröttheten tog övertaget.

När jag kom tillbaka till skolan första dagen fick jag skjuts av min morbror. Jag ville inte åka buss. Jag satte mig vid ett bord vid entrén i skolan direkt när jag lagt av mig mina grejer i skåpet. Jag orkade inte göra något annat än att sitta där. Kort efter att jag satt mig kom en lärare fram till mig och sätter sig mittemot och frågade hur jag mådde. Då kändes allt så mycket lättare. Det fanns alltså lärare som brydde sig om mig!!!

Det var så skönt att få prata med nån om vad som egentligen hände. Att få berätta om olyckan var en befrielse. Strax därpå när jag skulle gå till lektionen, möter jag en annan av mina lärare som också frågar hur jag mår. Det var samma visa där. Jag fick berätta om olyckan.

Jag gick upp i trapphuset men det tog lång tid för mig att ens ta ett trappsteg. Jag var så stel och jag hade ingen ork. Och den lättnad jag hade känt tidigare blev som bortblåst för att jag nu insåg hur “handikappad” jag var. Jag kände mig så dålig som inte ens kunde gå i en trappa!!!

När jag hade gått upp för första trappan, mötte jag ytterligare en lärare. Först verkade han förvånad när jag hälsar på honom. Han hade nog inte räknat med att jag skulle komma tillbaka till skolan så snart. Iallafall om man ska tolka hans ansiktsuttryck.

Vi stod och pratade länge och det var bara en lättnad att få prata om vad som hänt. Trots att jag fick prata av mig, kändes allt overkligt och allt var en enda mardröm. På något sätt hoppades jag fortfarande att jag snart skulle vakna och inse att allt det här bara var en dröm. Men det var det här som kallades att leva. Det är dom tuffa perioderna som gör livet värt att leva, för då vet man vad det innebär att vara människa.

Jag blev så rörd över att så många brydde sig. Hur var det ens möjligt att så många omtänksamma lärare hade samlats på en och samma skola? Jag var fortfarande inte van vid att nu var det nya tider, och det var inte längre som förr. Tidigare har jag varit lite av en mussla i skolan. Jag har inte direkt pratat så mycket, och jag har inte tagit så mycket plats. Men efter olyckan pratade jag hela tiden. Det gick nästan inte att få tyst på mig. Om ingen annan pratade så var det jag som babblade på. Jag vet inte varför jag helt plötsligt slutade vara en mussla, men jag kände antagligen för att prata. Det är i alla fall min upplevelse.

Den första veckan när jag kom tillbaka till skolan hade vår klass projektvecka. Det innebar att vi skulle sätta ihop en konsert. Jag orkade egentligen inte, men jag visste att jag var tvungen att göra det. Det ingick i en kurs. Dessutom hade jag ingen aning om vilka sånger jag skulle lära mig. Så här kom jag nykrockad och helt novis. Men det gick det med.

De första veckorna efter olyckan kunde jag inte spela gitarr. Jag hade försökt en gång, men nästan direkt fick jag sluta för att jag hade för ont i nacken. Det var lite jobbigt psykiskt eftersom det var nu som jag verkligen behövde spela gitarr för att få ur mig alla tankar och känslor. Jag kan erkänna att innan olyckan hade jag inte direkt övat så mycket på läxorna. Men nu när jag helt plötsligt inte klarade av att spela gitarr blev det tydligen väldigt viktigt för mig.

Den första tiden var helt enkelt lite småkaotisk. Och på nätterna, när jag egentligen behövde min sömn, tog mardrömmarna vid. Efter ett tag slutade jag räkna alla gånger jag vaknat av att jag drömt att jag var inblandad i olika trafikolyckor. Oftast var det jag som körde i drömmarna. I enstaka fall var det någon annan. Men när jag vaknade somnade jag nästan omedelbart för att jag helt enkelt var trött. Men i början hände det att jag tänkte på drömmen dagen efter för att jag hade blivit så rädd av drömmen.

Jag gick hos kuratorn i skolan för att få prata om olyckan. Jag tyckte inte det var särskilt jobbigt, utan det var som vilken konversation som helst. Men där fick jag tips hur jag skulle göra när jag fick mardrömmar eller inte kunde sova. Att spela tetris var ett tips som hjälpte. När jag började spela tetris när jag hade drömt eller inte kunde sova fick jag något annat att tänka på. Och då gick det att sova.

Men det som verkligen varit jobbigt efter olyckan var att åka bil. Jag visste ju att jag var tvungen att åka bil för det var det enda sättet att övervinna rädslan. Och dessutom blir man verkligen handikappad om man inte klarar av att åka bil.

Det har alltid varit mysigt att åka bil. Men det var inte alls mysigt efter olyckan. Jag var på helspänn hela tiden. Varje inbromsning var jag tvungen att kolla varför föraren bromsade. Jag tyckte inte heller om att titta ut genom sidorutan. Jag tittade alltid ut genom framrutan. Jag ville vara beredd ifall det skulle uppstå farliga situationer. Jag kände att jag behövde ha kontroll på läget för att inte bli rädd.

Vid ett tillfälle var jag och mamma påväg hem. Jag vet inte vart vi hade varit. Det var mörkt ute. Det hoppade fram ett rådjur på vägen och jag blev rädd. Mamma hann bromsa, men det var något inom mig som fick för sig att vi skulle krascha igen.

I somras var vi i Sysslebäck tillsammans med några bekanta och hade varit och badat. Vi skulle bege oss hem dit vi bodde. Vägen till och från badplatsen var en grusväg. Precis när vi börjat vår färd möter vi en lastbil. Jag var inte beredd på det eftersom det var i en kurva. Återigen tog hjärnspökena över. Jag blev rädd för att jag återigen blev påmind om olyckan. Jag visste egentligen att lastbilen såg oss, men rädslan för att krocka med lastbilen fanns ändå där.

Det finns fler exempel då jag åkt bil efter olyckan där jag blivit rädd, men de två ovannämnda är de gånger då jag blev mest rädd.

Men det kändes däremot mycket bättre att köra bil. Då kändes det som jag hade kontroll. Så det var inte särskilt jobbigt att börja övningsköra efter olyckan.

Anledningen till varför det var så jobbigt att åka bil var att jag trodde hela tiden att vi skulle krocka igen. Visserligen kommer nog den rädslan alltid finnas kvar på ett eller annat sätt. Efter ett tag kände jag att jag inte längre ville vara rädd för att åka bil. Jag var tvungen att göra något åt saken. Jag började att ändra mitt sätt att tänka. Istället för att tänka: "Kommer vi krascha igen?" så började jag tänka: "Det har gått bra förut, då går det bra nu också". Genom att försöka ersätta dom negativa tankarna till positiva ledde det till att rädslan blev mindre och mindre. Denna erfarenhet att tankar kan förändra så mycket, har jag också börjat använda på andra sätt också. Jag har lärt mig att man kan lyfta berg med tankens kraft.

När jag började spela gitarr igen kändes det som en seger. Jag hade faktiskt överlevt min värsta mardröm, och rest mig upp igen. Och nu äntligen kunde jag få pyssla med det jag fick energi av och tyckte var roligt igen. Dock var de första gitarrlektionerna kortare än vanligt, men jag orkade helt enkelt inte spela lika länge som förr utan att få ont i axlarna. Däremot började jag lyssna på hur gitarren verkligen lät på ett annat sätt. Jag kan dock inte riktigt beskriva det.  

Idag kan jag åka bil utan större problem. Jag tycker att jag reagerar mycket snabbare på faror än vad jag gjorde innan. Och det känns som jag inte tog trafiken så seriöst innan. Innan olyckan tänkte jag att det händer bara andra, men inte mig. Men nu vet jag bättre. Det kan hända precis vem som helst, när som helst. Även dig och mig. Jag har alltid vetat att man en dag ska dö, men nu vet jag också att jag har ingen aning om när det är dags att läggas i en kista. Det kan vara imorgon eller om 50 år. Jag hoppas ju på att få leva många år till. Men jag tar inte livet för givet länge. Livet kan förändras på bara en sekund. Men visst kan jag också uppleva visst obehag ibland. Men för det mesta går det som en dans.

Efter olyckan har jag försökt att alltid prioritera mig själv. Jag brukar alltid lägga energi på andra. Men nu har jag insett att det finns ingenting som är viktigare än mitt eget välmående. Jag har avstått från saker, för att jag känt att det är viktigare att jag mår bra, än något annat.

Jag har börjat lyssna mer på mig själv och gått efter vad jag vill. Jag har börjat strunta i vad andra tycker. Tack vare olyckan känner jag att jag har kunnat börja leva. Vad jag gjorde innan det vet jag inte. 

Jag lever bara ett liv, och det livet lever jag nu!

Om det inte varit för olyckan hade jag nog inte vågat åka med till Taizé. Åtminstone hade det varit så mycket jobbigare. Jag hade säkert ringt mamma var femte minut eller något i den stilen. Olyckan har verkligen gjort mig mer självständig. Det finns fortfarande mycket att förbättra i mitt liv. Men jag är en god bit på väg!

Jag var somsagt rädd för döden innan olyckan. Men jag vet att det måste ha varit någon däruppe som såg till att hela familjen lever idag. Jag fruktar inte döden längre. Det var inte min tur. Jag fick en ny chans att leva. Och den ska jag vara rädd om!

Jag fick bli vän med hjärnspöken. Men jag vann mitt liv!

 Efter olyckan lyssnade jag mycket på låten wake me up av avicii. Det var så många fraser som beskrev hur jag kände då. Och min favoritdel var refrängen. Dock tyckte jag om att översätta den. Då kändes den mer personlig på något sätt.

“Väck mig när allt är över. När jag är visare och äldre. All den här tiden försökte jag hitta mig själv, men jag visste inte att jag var vilsen”. 

What doesn't kill you makes you stronger!!