I maj ska jag åka till Chelmsford. Och just nu känns det nästintill som ett berg omöjligt att bestiga. Men samtidigt så är jag en riktig fighter, och vet att jag ska sätta mina fötter på engelsk mark, och känna mig som en vinnare. 

Att skriva har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta och beskriva mina känslor. Jag får genom mitt skrivande rensa luften. Och jag tror att genom att jag skriver om min flygrädsla, kanske rädslan minskas något. 

Det är inte själva flygningen i sig jag är rädd för. För rent statistiskt sett är det större risk att krascha med bilen än att något händer under en flygning. Med andra ord är jag i trygga händer. 

Det som gör att jag är rädd, är öronen. Jag hade som liten problem med öronen pga av min gomspalt. Och jag har upplevt att jag är mer känslig för tryckförändringar än andra. Jag är alltid den som klagar först på att det gör ont i öronen om vi tex åker upp för en lång brant backe med bilen. Ett annat exempel är dykning. Jag hinner inte långt under vattenytan förrän det trycker såpass mycket att jag ger upp och simmar upp igen. 

Så hur ska det då gå nu när jag ska en bra bit upp i luften? Det är ju inte direkt bara att åka ner och vända när det trycker i öronen. När jag väl klivit på planet, finns ingen återvändo. Och det gör mig också orolig. Att inte kunna avbryta när det blir för jobbigt. 

På ett sätt känner jag på mig att det kommer gå hur bra som helst. Efter allt jag gått igenom är detta egentligen en lätt match. Efter alla rädslor jag hittills bekämpat, är detta dock den tuffaste utmaningen. 

Men den seger det kommer vara att landa i England, kommer vara oslagbar. För då har jag gjort det jag är som mest rädd för. Att flyga. 

Jag är beredd på att det kanske inte kommer vara helt lätt. Men jag vill ta mig an den här utmaningen. För jag vet ju egentligen inte hur det är att flyga förrän jag provat. Antingen är det så hemskt som jag tror. Men det kan ju också vara helt fantastiskt kul! Och det är ju inte förrän jag har flugit, som jag vet om det är något jag vill göra igen, eller inte. 

Av hela mitt hjärta hoppas jag dock att det blir en positiv upplevelse. För jag tycker om att resa. Jag vill se världen. Och klarar jag då av att flyga, öppnar det fler dörrar. 

Jag har varit rädd för hundar, tandläkaren, sjukhus, sprutor, operationer, hissar, att dö, att råka ut för en trafikolycka. 

Idag är jag rädd för att flyga. 

Om jag tänker efter, så har jag ju faktiskt övervunnit såpass många rädslor, att jag faktiskt bara kan nämna en rädsla så här rakt upp och ner. Och det säger väl ändå en hel del om att jag ändå är en fighter, som kämpar på för att inte vara rädd. 

Visst frågar jag mig själv varför jag frivilligt gick med på att åka till Chelmsford. För jag har alltid sagt att den som får upp mig i ett flygplan får en miljon. Med andra ord, jag storvägrar att flyga. 

Men nu är min flygbiljett bokad. Och det kan jag inte ta in. På något sätt är det för jobbigt för att ta in. Jag är liksom alldeles för skräckslagen för att vilja förstå. 

Jag har dock alltid sagt att rädslor är till för att övervinnas. Så då får jag väl ändå leva som jag lär också. 

Hur än det här slutar, kommer det här stärka mig på ett eller annat sätt. Bara det att ta beslutet att flyga, är ett enormt stort steg för mig. Den här resan handlar inte om att inte vara rädd. Den handlar om att ta sig till England via flygplan. Även om jag så har fullständig panik och bara gråter, spelar det mig ingen roll. Då får det bli så. För huvudsaken är att jag får flyga. 

Nu ska jag försöka släppa alla hjärnspöken som talar om för mig allt hemskt som kan hända. För hjärnspökena hör inte hemma i min hjärna. De kan gå tillbaka dit de kom ifrån. 

Nu har jag bestämt mig. 

Jag kan flyga, jag är inte rädd!!