Fri som en fågel

Jag vet hur det är att må dåligt.
Jag vet hur det känns när hjärtat gått i tusen bitar.
Jag vet hur det känns när själen blivit stulen.
Jag vet hur det känns att stå ensam kvar på en pelare, medan marken runtomkring rasar.
Jag vet hur det känns när ingen verkar förstå.
Jag vet hur det känns att vara ensam.  
Tro mig, jag vet.
   
Jag är verkligen förundrad över hur jag överhuvudtaget orkat med allting som hänt mig. Jag kommer inte gå in på så mycket detaljer men detta inlägg kommer ändå vara mycket uppbyggt på min livshistoria. Allting är möjligt om man bara kämpar. Man kan inte vinna utan fight.
 
Hur orkade jag egentligen? Att gång på gång bli trampad på och nersmutsad och ändå resa mig upp och möta nästa fiende? Hur orkade jag stå kvar, även fast marken under mig rasat för länge sen?
 
Helt ärligt kan jag inte svara på det, men det fanns nog någon slags drivkraft inom mig som gjorde att jag fortsatte att kämpa. Alla har den drivkraften inom sig, men man måste hitta den.
Men jag förstår inte hur jag har kunnat leva på i stort sett överlevnadsinstinkt under så många år. Det har jag gjort i typ 10 år. Jag är inte ute efter krig, jag vill bara dela med mig av de erfarenheter jag fått genom alla dessa år.
 
Allting började när jag var ca 8 år. Det var då grunden till hur trasig jag skulle vara under väldigt lång tid. Denna händelse som la grunden fanns alltid med och påverkade mitt liv mer än vad den förtjänar. Egentligen var det inte värt så mycket energi och tårar jag la ner på denna händelse, men nu kan jag ändå se det som att det var det som krävdes för att jag skulle kunna gå vidare. Jag vill inte berätta här om vad som hände, i respekt för inblandade. Men jag lärde mig att ingen ska behöva tryckas ner för att man är sig själv. Dock var det synd att jag inte tog tag i problemet tidigare, men jag insåg inte att det som hände var fel, förrän det var över.
 
Men inte nog med det. Denna händelse påverkade mig på ett sådant sätt att jag fick panikångest. Och det är inget jag skäms över att skriva. För ångesten är en av de största orsakerna som gjort att jag är den jag är idag. För att klara av stunderna när ångesten var som värst fick jag helt enkelt lära mig att kämpa.
 
Kan skriva att musiken var en av sakerna som verkligen fick mig att kämpa. När jag fick fly in i musikens värld kändes det nästan som att jag hade lösningarna på problemen. Musikens språk hade lösningar på allt. Den fick mig att känna mig så stark och få en sån kampglöd. I musikens värld var det jag som var vinnaren och problemen fanns inte längre.
 
Inget blev direkt bättre av att jag blev tonåring. Jag var väl egentligen inte den typiska tonåringen utan var ganska lugn av mig. Men under denna period fram till jag började gymnasiet var jag riktigt nere. Jag var så fruktansvärt trasig och sårad och kände mig inte särskilt älskad. Jag kände mig ensammast i världen och det var nu min dåliga självkänsla fick sig en riktig törn. Jag ifrågasatte nästan min existens då jag tyckte att allt hade varit mycket bättre om jag aldrig fötts. Jag var ju ändå alltid jobbig, i vägen och ställde till med problem. Även fast verkligheten inte alls var så.  Men visst är jag verkligen tacksam över livet, för det är faktiskt härligt. Livet är inte alltid lätt, men det är nästan det som gör det så bra. Om man inte hade tuffa perioder skulle man inte veta när man hade det bra.  
 
De sista åren på grundskolan var ett riktigt kaos. Jag visste inte alls vem jag var och musiken blev mer och mer viktig för mig. Den gav mig andrum. Det var också nu som jag började spela gitarr igen efter att inte ha rört en gitarr på flera år. Jag började sakta men säkert lära mig gitarr igen eftersom jag hade glömt en del efter så lång tid.
 
Jag utvecklade också tvångssyndrom och detta gjorde att jag mådde sämre och började tro att jag var dum på riktigt. Det kan vara svårt att förstå hur det är att leva med tvångssyndrom, men lätt är det inte. Det är som en liten elak figur flyttat in i huvudet på dig, och styr dig till fullo. I mitt fall kunde jag bara inte sluta tvätta händerna. Om jag inte tvättade händerna tillräckligt noga så skulle jag dö, jag var helt säker på det.
I skolan var tvångstankarna ganska mycket under kontroll även fast jag oftast nästan sprang till toan så fort kemilektionerna var slut och tvättade mig eftersom kemisalen var den smutsigaste platsen på skolan. I kemisalen fanns det ju kemikalier och tänk om jag fått på mig en kemikalie. Då kanske jag skulle frätas sönder och dö. Jag vet att det låter knäppt, för det tycker jag själv också, men sånna här liknande tankar hade jag varje dag att fajtas med.
En av anledningarna till att tvångstankarna inte var så farliga i skolan var att jag dolde det väldigt bra. Tänk om någon i klassen skulle se mig, och vad skulle lärarna tro om de upptäckte vad jag höll på med? Jag förstår verkligen inte hur jag orkade med skolan och ändå få de betyg jag ändå fick. Men hemma var handtvättandet värre. Det var så illa så vi fick söka professionell hjälp hos BUP.
 
Dessutom skulle jag välja gymnasium när jag fortfarande levde i det här kaoset och jag visste inte alls vad jag ville. Jag var inne på allt från samhäll till hotell och turism, men tillslut valde jag ändå ganska otippat estet. Och det är jag väldigt glad över att jag valde. Ångrar mig inte en sekund. Dessutom var det ganska otippat att jag valde att söka in på gitarr. Men det blev ju bra tillslut.
 
Jag kunde ganska snabbt gå vidare efter allt som hänt när jag började gymnasiet. Mitt forna liv var som bortblåst. Visst finns spåren alltid kvar, men det är dem som har format mig till den jag är idag, och som fortfarande formar mig. Men jag har ju gått hos kuratorer och allt annat man kan tänka sig inom samtalsterapi under dessa år och det har nog ändå hjälp lite grann, även fast jag tycker att jag inte alltid fick den hjälp jag behövde.
 
Jag är också ganska säker på att om jag inte hade gått igenom allt jag fick gå igenom under grundskoletiden hade jag kanske inte kämpat så mycket med matten som jag fick göra framförallt under gymnasiet. Jag hade kanske inte kunnat lämna bilolyckan bakom mig så snabbt. Visst att det finns sviter kvar mentalt efter olyckan, men det hade säkert varit värre om jag inte lärt mig att nästan bli "immun" och sluta känna efter och bara försöka ta mig igenom svåra perioder i livet.
 
 
Jag hoppas att jag med min lilla sammanfattning om min livshistoria kan hjälpa någon annan på ett eller annat sätt. Jag vill också med detta berätta att du är inte ensam. Det finns alltid folk som är i samma situation som du själv, men det är så lätt att ta på sig en mask och inte visa omvärlden hur man mår. Allt behöver inte alla veta, men våga ändå söka hjälp för det som tynger dig. Det kan handla om att prata med en kompis eller någon annan du känner förtroende för, eller sök efter professionell hjälp.
 
Livet är inte lätt och jag förstår inte varför folk verkar tro att det är det. För det är verkligen inte lätt. Jag vet det efter att ha känt mig väldigt väldigt trasig till att känna mig i stort sett hel.
Sluta tro att livet ska vara enkelt, det är okej att må dåligt och att vara ledsen, men sen finns det också gränser för hur länge man bör vara ledsen. Men den gränsen kan man bara sätta själv. Även fast folk säger att det är dags att vända blad och gå vidare, måste man själv känna sig redo för att gå vidare.
 
Jag måste säga att jag faktiskt är tacksam för allt som hänt, för även fast det var jobbigt då, känns det så mycket bättre nu. Jag känner mig fri som en fågel.
 
Så låt sorg ta tid, och låt det ta tid att acceptera det som hänt, innan det är dags att gå vidare. Jag upprepar återigen att livet är inte lätt, men jag lovar att det kommer tider i ditt liv då du också får känna dig fri som en fågel.
 
 
 
1 Mamma:

skriven

Underbara du! Så starkt att du orkar berätta. Jag älskar dej oändligt mycket och kommer fortsätta att gå med dej. Kram

2 Anonym:

skriven

Så bra skrivet du har orden i dig också inte bara musiken, massor med kramar

3 Anonym:

skriven

Så bra skrivet du har orden i dig också inte bara musiken, massor med kramar


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: